Skarke bys gårdar utmärkta på dagens satellitkarta.

Vid storskiftet 1803 i Billingeliderna räknades också Nygården och Ängerås tillhöriga Skarke bys gårdar.

På karta 1659 kan man se att vägen (svagt dubbelstreckade linjer) från Sköfde gick förbi Nygården och sedan Kyrkebo på sydsidan innan den når Öglundavägen. Det kan man också se på flera andra senmedeltida kartor på  vägen över Billingen. Det betyder att den gamla landsvägen över berget (1000-åriga vägen) gick rakt ner vid Knifvaledet mot Skarke by och då inte hade en direkt koppling till  Öfverbo och Klåstret. Munkabäcken övertydligt markerad från våtmark på Billingen (i verkligeheten har den också tillrinning från Ännabäcken via dagens Ljungstorp).

Lägg märke till att man övergripande skriver Skarcke by som namn för hela området Klåstret, Öfverbo och Kyrkebo - Nygård. Hänger troligen ihop med att området hette Skarcke socken sedan 1200-talet - tidigast dokumenterat 1370.

På kartan 1701 över Väberga ser vi också samtliga gårdar i den ursprungliga Skarke by inritade i undre delen av kartan; fr väster Thåbo, Tomten, Ledsgården, Sven Jens gård (Mellangården), Skräddaregården och Dunagården.
Åt nordöst hittar vi också Backa och ännu längre mot öster Dijkestorp.

Norr om Backa ser vi Väbergas by med gårdarna söderifrån:
Mellangården ("sijelfva" Mellangården) - "frelse till Stora Biurum",
ibm Mellangården -Eric Håkans gård - förs till inspector Elgfot, 
Lars Håkansgård - föres till inspector Elgfot,
Nolgården - Dijurewaktarens Boställe (Höjentorp)

På kartan nämns inte ens Varnhem - Skarke måste ha varit väletablerat som namn för området (det var ju sockennamnet!). Man ser att klosterkyrkan benämns Skarke, medan byn benämns Skarjeby med alla sina gårdar inritade! Notera kan att också Torps gård då ritades in i Skarke socken (grön bakgrundsfärg).

Då låg Svarfvaretorp - dagens Svarvarebacken - en bra bit in från vägen - rester av grunder finns kvar idag, liksom kartor från tiden.

Däremot kan man ju fundera över vägdragningen förbi Speckatorp (mitt emot Hålltorp) och sedan vidare nästan rakt ner mot Ulunda och ut på Falköpingsvägen mitt för vägen in mot Lundby!? Här kanske inte noggrannheten var tillräcklig? En del av gårdarna har också hamnat på helt fel sida av vägen och i förhållande till varandra!

Skarke by (rödmarkerad) och Nohlängen vid laga skiftet. Karta 1795. Korsvägen som är tydligast på bilden utgörs av Öglundavägen och Eggbyvägen med fortsättning sydost i farvägen till Kyrkebo och Prästgården. Delar av Nolängen kom vid Laga skiftet 1841 att formellt föras till Skarke by och gav på så sätt en större yta att fördela till Skarke bys gårdar - se nedan!
 

Karttext; "Charta öfwer Skarcke By's Ägor och Nohlängen uti Skaraborgs Län WALLA Härad och Warnhems Klåsters sockn afmätte Åren 1788 och 1795. Åkerjorden Storskiftad År 1794 samt Gjärdeswallarna och Nohlängen År 1795 af Jonas Larurell". ("Warnhems Klåsters socken" är här lika med Skarke socken.)

Skarke by fick troligen redan under 1100-talet sin egen sockenkyrka tillsamamns med Wäberga by och byarna runt Klostret, Klostrets och Överbo byar, samt Ulunda (Ulunda blev inte by förrän under slutet av 1700-talet, då den tidigast var en stor Militiegård under Kronan). 

Skarke kyrka, var alltså sockenkyrka för även näraliggande Klosterägda Klosterbyn och Överbo by, vars gårdsfolk inte kunde använda det nybyggda klostrets kyrka som församlingskyrka te x för begravningar. Skarke kyrka har kvar sin grund delvis under nuvarande ladugårdsbyggnad för Kyrkebo.

Varnhem blev namnet på det kloster som byggdes på storgården 'Varnhema's mark' efter att fru Sigrid skänkt marken till cistensienserorden och dess munkar, som då också tagit över den gamla gårdskyrkan vid Kata gård. En plats runt vilken människor i bygden begravts enligt Kristen sed så tidigt som sent 800-tal.

Namnet Varnhem användes inte specifikt för själva samlingen av gårdar (ägda av klostret), som låg nära klosterområdet, förrän efter klostertiden 1540. Då blev Klostrets by eller Varnhems by (12 gårdar) namnet på gårdarna nedanför den första stigningen upp mot berget och de som låg här ovan kallades Överbo by (4 gårdar).

Professor Ivar Lundahl skriver;
"Varnhems socken, vars äldre namn är Skarke, lydde enligt prostarnas tionderäkenskaper 1546 (i KA) under det inom socknen belägna Varnhems kloster. Sockennamnet Varnhem är lånat från detta, vilket i sin tur lånat namnet från Varnhems by, se Klostrets by. Det äldre sockennamnet Skarke är lånat från byn Skarke (se denna). Klostret skrivs 1546 'Varnems klosther Skadrike socken'."

Skarke kyrka kom att bli sockenkyrka även för dem i kringområdet utanför byn, troligen redan under 1100-talet, då Varnhems Kloster med sin kyrka endast var till för munkarna och lekbröderna. Lekbröderna (av grekiskans laikos; "som tillhör folket") är en kristen beteckning på de, som skötte det praktiska arbetet i klostren och dess ägor. De var byggnadsarbetare, lantarbetare och hantverkare, mm.

Man får betänka att Klostret från början ägde alla de 12 gårdar som låg nära uppförandeplatsen för Klostret och som varit undergårdar till den storgård som skänktes till cictensierna och de kom också att äga de åtta gårdarna i Skarke. Gårdarnas befolkning i området fick då använda Skarke Kyrka som sin sockenkyrka. 1540 fanns ca 80 gårdar inom Valle härad som Klostret ägde och de fick vid reformationen i en övergångstid enligt avtal ha kvar avkastningen av de närmsta 20 gårdarna. Detta visar att Klostret hade en mycket stark roll för hela bygden både religiöst och för ägandet av gårdar redan från start 1150. Skarike (by) upptager åtta klosterhemman i jordeboken 1564, i jordeboken 1566 räknade som hela.

Varnhems eller Skarke socken bestod av byarna Skarke, Wäberga, Klostret, Överbo samt Ulunda. 

Klostrets by eller Varnhems by var under medeltiden störst och hade enligt jordeboken 1566 elva hemman medan Skarke hade åtta hemman. Skarke socken låg vid medeltidens slut under Varnhems kloster. Även Norra Lundby låg sedan 1467 under klostret. Eggby var annexförsamling till Skarke fram till år 1566 , då Eggby övertog rollen som moderförsamling, samtidigt som Skarke kyrka övergavs som församlingskyrka till förmån för klosterkyrkan. 

Ordet Skarke kommer av Skades rike/Skaderike - ur den fornnordiska mytologin

Men det finns andra tolkningar för del av det ursprungligt skrivna namnet som professor Ivar Lundahl redogör för; Namnet Skarke hittas första gången 1370 i skepnad av sockennamn, 'parochia Scadrughä', där parochia betyder socken, och hela namnet kan komma från ett ursprungligt Skadhahargh(e) ('Skadaharge').

Namnet skulle som senare ledmed denna tolkning innehålla det från ortnamn kända fsv. hargher = 'hednisk helgedom', motsvarande fornvästnordiska horgr med denna betydelse. Tolkningen accepteras åtminstone vad senare leden beträffar av Sahlgren i NoB 1947, s. 122, som finner det »särdeles sannolikt» att ett *-harghe eller *-härghe (en dativform med palatalomljud) ingår i namnet."

Hittils varande forskning har tolkat första ledet av namnet som en härledning från gudinnan Skade i  fornnordiskan. Skade är enligt mytologin vildmarkens, jaktens, pilbågens och skidåkningens gudinna. Hennes pappa är jätten Tjatse. Och trots att hon är jättinna blir hon accepterad av gudarna i Asgård, när hon gifter sig med havsguden Njord och blir så gudinna. Ett passande gudinnenamn för trakten nedanför norrbillingens västsida som var vildmark och där jakt bedrivits med massor av fornminnen av bosättningar och gravar sedan många tusentals år.

Skarke socken skrivs Skaderiche Sokn i avskrift 1505 av ett föregående dokument, där benämnt Skatrikis sokn 1404. Alla kända skrivningar efter 1370 skrivs alltså som Skade Rike i någon form till slutnamnet blivit Ska rke.

<- Åter rubriker!

Skarke by (rödmarkerad) och Nohlängen vid laga skiftet. Karta 1795. Korsvägen som är tydligast på bilden utgörs av Öglundavägen och Eggbyvägen med fortsättning sydost i farvägen till Kyrkebo och Prästgården. Delar av Nolängen kom vid Laga skiftet 1841 att formellt föras till Skarke by och gav på så sätt en större yta att fördela till Skarke bys gårdar - se nedan!
 

Karttext; "Charta öfwer Skarcke By's Ägor och Nohlängen uti Skaraborgs Län WALLA Härad och Warnhems Klåsters sockn afmätte Åren 1788 och 1795. Åkerjorden Storskiftad År 1794 samt Gjärdeswallarna och Nohlängen År 1795 af Jonas Larurell". ("Warnhems Klåsters socken" är här lika med Skarke socken.)

Skarke by fick troligen redan under 1100-talet sin egen sockenkyrka tillsammans med Wäberga by och byarna runt Klostret, Klostrets och Överbo byar samt Ulunda. 

Skarke kyrka, var alltså sockenkyrka för även näraliggande Klosterägda Klosterbyn och Överbo by, vars gårdsfolk inte kunde använda det nybyggda klostrets kyrka som församlingskyrka te x för begravningar. Skarke kyrka har kvar sin grund delvis under nuvarande ladugårdsbyggnad för Kyrkebo.

Varnhem blev namnet på det kloster som byggdes på storgården 'Varnhema's mark' efter att fru Sigrid skänkt marken till cistensienserorden och dess munkar, som då också tagit över den gamla gårdskyrkan vid Kata gård. En plats runt vilken människor i bygden begravts enligt Kristen sed så tidigt som sent 800-tal.

Namnet Varnhem användes inte specifikt för själva samlingen av gårdar (ägda av klostret), som låg nära klosterområdet, förrän efter klostertiden 1540. Då blev Klostrets by eller Varnhems by (12 gårdar) namnet på gårdarna nedanför den första stigningen upp mot berget och de som låg här ovan kallades Överbo by (4 gårdar).

Professor Ivar Lundahl skriver;
"Varnhems socken, vars äldre namn är Skarke, lydde enligt prostarnas tionderäkenskaper 1546 (i KA) under det inom socknen belägna Varnhems kloster. Sockennamnet Varnhem är lånat från detta, vilket i sin tur lånat namnet från Varnhems by, se Klostrets by. Det äldre sockennamnet Skarke är lånat från byn Skarke (se denna). Klostret skrivs 1546 'Varnems klosther Skadrike socken'."

Skarke kyrka kom att bli sockenkyrka även för dem i kringområdet utanför byn, troligen redan under 1100-talet, då Varnhems Kloster med sin kyrka endast var till för munkarna och lekbröderna. Lekbröderna (av grekiskans laikos; "som tillhör folket") är en kristen beteckning på de, som skötte det praktiska arbetet i klostren och dess ägor. De var byggnadsarbetare, lantarbetare och hantverkare, mm.

Man får betänka att Klostret från början ägde alla de 12 gårdar som låg nära uppförandeplatsen för Klostret och som varit undergårdar till den storgård som skänktes till cictensierna och de kom också att äga de åtta gårdarna i Skarke. Gårdarnas befolkning i området fick då använda Skarke Kyrka som sin sockenkyrka. 1540 fanns ca 80 gårdar inom Valle härad som Klostret ägde och de fick vid reformationen i en övergångstid enligt avtal ha kvar avkastningen av de närmsta 20 gårdarna. Detta visar att Klostret hade en mycket stark roll för hela bygden både religiöst och för ägandet av gårdar redan från start 1150. Skarike (by) upptager åtta klosterhemman i jordeboken 1564, i jordeboken 1566 räknade som hela.

Varnhems eller Skarke socken bestod av byarna Skarke , Klostret, Överbo samt Ulunda. Klostrets by eller Varnhems by var under medeltiden störst och hade enligt jordeboken 1566 elva hemman medan Skarke hade åtta hemman. Skarke socken låg vid medeltidens slut under Varnhems kloster. Även Norra Lundby låg sedan 1467 under klostret. Eggby var annexförsamling till Skarke fram till år 1566 , då Eggby övertog rollen som moderförsamling, samtidigt som Skarke kyrka övergavs som församlingskyrka till förmån för klosterkyrkan. 

Ordet Skarke kommer av Skades rike/Skaderike - ur den fornnordiska mytologin

Men det finns andra tolkningar för del av det ursprungligt skrivna namnet som professor Ivar Lundahl redogör för; Namnet Skarke hittas första gången 1370 i skepnad av sockennamn, 'parochia Scadrughä', där parochia betyder socken, och hela namnet kan komma från ett ursprungligt Skadhahargh(e) ('Skadaharge').

Namnet skulle som senare ledmed denna tolkning innehålla det från ortnamn kända fsv. hargher = 'hednisk helgedom', motsvarande fornvästnordiska horgr med denna betydelse. Tolkningen accepteras åtminstone vad senare leden beträffar av Sahlgren i NoB 1947, s. 122, som finner det »särdeles sannolikt» att ett *-harghe eller *-härghe (en dativform med palatalomljud) ingår i namnet."

Hittils varande forskning har tolkat första ledet av namnet som en härledning från gudinnan Skade i  fornnordiskan. Skade är enligt mytologin vildmarkens, jaktens, pilbågens och skidåkningens gudinna. Hennes pappa är jätten Tjatse. Och trots att hon är jättinna blir hon accepterad av gudarna i Asgård, när hon gifter sig med havsguden Njord och blir så gudinna. Ett passande gudinnenamn för trakten nedanför norrbillingens västsida som var vildmark och där jakt bedrivits med massor av fornminnen av bosättningar och gravar sedan många tusentals år.

Skarke socken skrivs Skaderiche Sokn i avskrift 1505 av ett föregående dokument, där benämnt Skatrikis sokn 1404. Alla kända skrivningar efter 1370 skrivs alltså som Skade Rike i någon form till slutnamnet blivit Ska rke.

<- Åter rubriker!

De byar som hade marker inom Nohlängarna enligt hävd var;
Skarcke By, Klåsters By, Wedbärga By samt Skjärfs socken.

Namnet Nohlängen torde härröra från att hela detta stora område låg 'norr' om de som av hävd brukade och uppdelade ägorna.

Under 1600-talet och in på 1700-talet fanns här Höjentorps Djuregård - ett stort inhägnat område för Konungens jakt på i området samlade jaktdjur. Se mer om detta och Nolängen på denna länk!

Följande gårdar finns utmärkta på kartan:

I en klunga för sig öster om Öglundavägen - utmed gammal väg upp till Backa gård:

A. Dunagården hustomten- ett helt förmedlat till halft Hemman Krono, Leujtenants Boställe wid Majornes Compagnies af  Konglige Skaraborgs Infanterie Regemente och innnhafves nu af Capteinen Wälborne Herr Carl von Schantz.

B. Ledsgården hustomten - ett helt förmedlat till ett halft Hemman Skatte, tilhörigt Lagmannen Wälborne Herr Eric Lundin och Anders Pettersson.

C. Mellangården - hustomten ett helt förmedlat till halft hemman Krono innehafves af Nämndemannen Olof Jonsson.

D. Hustru Ingridsgård - ett helt förmedlat till ett halft hemman Krono Skatte, tillhörigt Carl Andersson.   

Mer spridda gårdar:

E. Tåbohlet hustomten -  ett helt förmedlat til ett fierdedels Mantal Krono Skatte Augement, tilhörigt Commissions Landtmätaren Benjamin Risberg.

F. Tomten hustomten - ett helt förmedlat til ett fierdedels Mantal Krono - Skogvaktare Boställe och innehfwes af Krono Skogewaktaren Jonas *re*sling.

G. Kyrkebo* hustomten - ett helt Mantal Krono Rustnings Stam wid Gudhems Compagnie af Kongeliga Wästgiötha Cavalleris Regemente och äges af Herr Ingenieuren Risberg samt Anders Pettersson.

H. Prästebordet hustomten - ett helt hemman Krono, innehafves af Biskopen och Ledamoten af Kongelige Nordstierne orden Högwördigaste Herr Doctor Thure Weidman.

* Skarke by hade sin bykyrka på ladugårdgårdsplanen på det som idag är Kyrkebo. Kyrkebo hette då Prestagårdhenn 1564 i jordaboken och utgjorde då Prästgården i byn Skarke.

<- Åter rubriker!

På kartan ses alla byggnader för Skarke bys gårdar 1839, förutom Dunagården som då redan enskiftsats ut ur byn. Dunagårdens byggnader låg vid Nr 466, 465 och 461 på kartan.

Skarke by's gårdar tilldelades följande områden inom det rödmarkerade området;
Nr 91 = Skarke Dunagården (1 skifte)
Nr 92 = Skarke Ledsgården (2 skiften)
Nr 93 = Skarke Mellomgården (2 skiften)
Nr 94 = Skarke Hustru Ingridsgården (1 skifte) - (kom i Laga skiftet 1841 att tilldelas Skarcke Bys Åkerlyckor)
Nr 95 = Skarke Tåbolet (2 skiften)
Nr 96 = Skarke Tomten (1 skifte)
Nr 97 = Skarke Kyrkebo (2 skiften)
Nr 98 = Skarke Prästebolet (2 skiften)

Alla gårdarna tilldelas skiften efter storlek på gården.

Här fördelas marken inom den definierade Tå-marken lika till alla 8 gårdarna inom Skarke by. Nr 19 är dammar med obrukbar mark, som från början utgjort byn's bevattningsdammar för kreaturen på Tån.

Kartan visar ett stycke av Prästgårdsvägen (Nr 18) och korsningen mitt för Kyrkeboinfarten, där vägen upp mot Skarke tidiga by gick norr om dammarna.

Vad är en by's 'Tå'?

En tå är en allmänning – byns gemensamma markområde som ursprungligen var avsett att användas som vattningsplats för kreaturen. Marken var ofta sank och obrukbar och hade delar av öppet vatten. Här samlade man ihop djuren innan de föstes via s.k. ”fä-drevar” ut till de gemensamma utmarkerna för bete. Förr i tiden var det vanligt att byar hade en tå, en byallmänning som användes för kreatur, där det även fanns en damm med vatten för djuren inne i eller i utkanten av byn. Man kan säga att tån var den del av utmarken som stack ut från byn.
 

Med tiden fick Tå-arna ytterligare ett användningsområde. Fattigt folk som saknade egen mark, de obesuttna, fick börja uppföra egna stugor på dessa allmänningar. Själva ordet 'Tå' kommer av det fornnordiska 'Ta' med samma betydelse som kroppsdelen 'tå', dvs en utskjutande del längst ut på kroppen från hjärtat. Markerna hade ofta form/läge av en utskjutande del från själva de bebyggda byarna. Benämningen Tå pekar på så sätt mot ett mycket tidigt fornnordiskt inflytande på ortnamn i området.

Skarke by's Tå
På kartan ovan från Laga skiftet 1841 kan man se att det fortfarande finns en damm med öppet vatten (Nr 457) utmärkt sydost om Tåbohlet. Här låg tidigt Skarke by's gemensamma mark för vattning av djuren. På andra kartor kan se att det fanns ytterligare någon öppen vattensamling nära detta område, samt en bäck med mad-liknande utmärkningar, dvs sankmark runt detta område. Ännu in på 1960-talet fanns här en vattensamling som kunde användas för lite skridskoåkning av traktens ungdomar. Nu är området utdikat och istället utgörs idag den forna dammen av en mindre förhöjning efter dumpade jord och stenmassor.

Tåbohlet/Tåbod
Gården som uppförts nära Skarke by's Tå kom följdriktigt att kallas Tåbohlet/Tåbod, dvs "gården vid Tån". Det är en gård som låg lite utanför själva bygemenskapen för Skarke by och som redan under 1700-talet hamnade under ägarinflytande från Kyrkebo.

Inhysesstugor 'vid Tån'
På kartan finns också inhysesstugor för Kyrkebo och Prästgården inritade (på Nr 506 och 520). De boende här kallades i kyrkböckerna för "inhyses Kyrkebo vid Tån" (under 1800-talet 2 stugor för Kyrkebo) respektive "Prästgården inhyses vid Tån").

Det har också tidigt funnits andra mindre stugor som inhysesstugor vid Skarke Tå.
T ex skrivs här 1785 som Inhyses på Tån;
Mannen Peter Andersson, född i Wäberga 1733
Hustrun Maria Andersdotter, född i Wing 1746
Dotter Brita, född i Väberga 1785

Qvinnfolk Cathrina Andersdotter, född i Prästegårdens Torp
Caijsa, född i Rökstorp 1779

<- Åter rubriker!

Totalt fördes 8 + 2 Hemman till Skarke by vid tilldelningen av Kronomark från Billingeliderna 1803.

<- Åter rubriker!

Fastighetsförteckning:   
Litt A  Skarke Ledsgården 15:1     
Litt B  Skarke Hustru Ingridsgården 4:1  
Litt C  Skarke Millomgården 5:1   
Litt D  Skarke Tåbolet 1:2
Litt E   Skarke Tomten 3:1
Litt F   Skarke Tåbolet 1:3
Litt G   Kyrkebo 2:1
Litt H  Prästebolet 1:1
 

Här ser man att Prästebolet (Prästgården) fick del av forna Ledsgårdens mark som sin tilldelade mark under littera H. längst i norr - en mark som alltså tilldelats biskopen/kyrkan redan 1718 som lönetillgång från dåvarande Ledsgårdens marker.
 

Både Kyrkebo och Prästebolet hänfördes i de första jordeböckerna efter Klostertiden (1540) till Klostrets by - men ganska snart kom de att föras i  Skarke by, där de fysiskt var belägna.

Anm; Både Kyrkebo och Prästebolet hänfördes i de första jordeböckerna efter Klostertiden (1540) till Klostrets by - men ganska snart kom de att föras till Skarke by.

<- Åter rubriker!

Gårdsbyggnadernas placering för Skarke by's 8 gårdar före 1840 fanns inom den röda cirkeln.

Idag finns endast Kyrkebo och Prästbolet kvar som byggnadsplatser inom den gamla byn. Den gamla kyrkplatsen finns delvis under Kyrkebo's ladugård.







 

<- Åter rubriker!

Resterna av den mer samlade bebyggelsen före 1840 kallas idag Skarke gamla tomt och är en registrerad fornlämning - även om en endast omfattar en mindre del av dåvarande husplatsarean för gårdarnas byggnader.

Samlingen om 4 gårdars mangårdsbyggnader och ladugårdar (inom Skarke gamla tomt) utgjordes av;
A. Dunagården hustomten- ett helt förmedlat till halft Hemman Krono, Leujtenants Boställe wid Majornes Compagnies af  Konglige Skaraborgs Infanterie Regemente
B. Ledsgården hustomten - ett helt förmedlat till ett halft Hemman Skatte
C. Mellangården - hustomten ett helt förmedlat till halft hemman Krono
D. Hustru Ingridsgård - ett helt förmedlat till ett halft hemman Krono Skatte
- se ovan karta från 1795!

<- Åter rubriker!

Vad kom först - by, socken eller församling?

Byn (boplatser) är grunden för gårdar att organisera sig;

By (fornsvenska byr, by, av boa, bo) betecknar en namngiven ort bestående av ett antal näraliggande mantalsägare (markägarna, byns "delägare") och utgjordes efter hand av frälse-, krono- och skattebönder.

Dessa hade likartad rättslig ställning vad avsåg rösträtt på bystämman (byastämman). Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta senare kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter, som också omfattade vilka gårdar som ingick i byn. Utanför byarna fanns enstakade gårdar.

En bystämma är ett möte mellan delägarna i en by. Stämmans ledamöter kallas byalaget (eller byarådet) och dess ordförande byålderman, byaålderman eller byfogde. I byarna bodde också ofta backstugusittare och andra som bodde på ofri grund (senare t ex torpare). Dessa var inte delaktiga i beslut som gällde byns gemensamma angelägenheter och saknade rösträtt. 

Byar uppstod tidigt före kristen tid i och med människans bosättningar med odlad mark och djurhållning. Man delade på odlingsmarken med näraliggande gårdar och bedrev sämjebruk, som i sin tur krävde organisering med beslut för att fungera och så torde byaorganisationen vuxit fram med enskilda boplatser men gemensamt odlad mark.

Socknen är grunden för byarna att organisera sig;
Socken betecknar i Norden i alla fall sedan senmedeltiden ett område utanför städer, med flera intilliggande byar, som tillsammans delar på kyrka med tillhörande prästgård och kyrkogård, och som styrdes av sockenstämman.

Socknen var en föregångare till dagens församlingar och kommuner och enligt vissa forskare går socknarna tillbaka till en territoriell indelning som fanns redan under förkristen tid med rötterna i Asatron. Religionen under vikingatiden (700/800–1000), brukar kallas Asatro och avser de myter som nedtecknades i kristen medeltid, men förutsätts spegla en äldre muntlig tradition. Ofta används fornnordisk religion synonymt med asatro, men även fornskandinavisk religion.

Församling som ett territoriellt begrepp är alltså ett nyord som främst tar fasta i den kyrkliga verksamhetens organisering i senare tider.

<- Åter rubriker!

Ortnamnet Skarke  och dess bakgrund i fornnordisk mytologi

Alla namnformer genom århundrandena efter 1300-talet tyder på att namnet kommer från ordet/namnet Skade rike, en fornnordisk benämning på en bebyggd trakt benämnd efter jättinnan/gudinnan Skade.

De två tidigaste namnformerna parochia Schadrughä 1370 ("Skarke socken") och Ecclesia in Scadrugh 1371 ("Kyrkan i Skarke") kan ge antydan om att den andra delen i namnet kommer från ett fornnordiskt ord hargher = 'hednisk helgedom'. Oavsett verkar forskarna vara eniga om att namnet har en djup förankring i fornnordiskt språk och mytologi.                                                  (Jmfr Professor Ivar Lundahl, Ortnamnen i Valle härad, 1958.)

Det betyder i så fall att det fanns boplatser runt backarna just nedanför södra nordbillingen under denna tid som benämndes med (gudinnan) Skades namn, vilket väl stämmer med de rikliga fornlämningar av bl a gravar som finns i området. Se startsidan för C. Inom Skarke by gamla gräns!

Boplatserna var början på den by som senare kom att kallas Skarke by (Skade Rikes by -> Skarike -> Skarke). På södra Billingssluttningen fanns motsvarande (guden) Ulls Lund, som senare blev Ulunda. Ull var en gud med ungefär samma egenskaper som gudinnan Skade. De var båda skogens, pilbågens, jaktens och skidåkningens gudar.

För att bygga kyrkan bildades även en större gemenskap och Skarke by tillsammans med Klostrets gårdar i Klosterbyn och Överbo by skapades så en socken för byggande av en sockenkyrka, som omfattade även kringliggande enstakade gårdar. Socknen kom att kallas 'Skaderikes' socken, då kyrkan placerades där på ett lämpligt avstånd från Klosterområdet och en klosterkyrka som inte kunde användas av menigheten.

Begreppet socken används så tidigt man har dokumentation om Skarke (1370) och användes troligen redan för den skapade ordningen för kyrkbygget redan på slutet av 1100- början 1200-talet, där munkarna i Varnhem borde ha spelat en stor roll, inte minst för att abboten i Varnhems kloster också var biskop i Skara stift vid tiden* - år 1206! (Se nedan!)

Namnformer på kyrka och socken före 1540:
parochia Schadrughä 1370 ("Skarke socken")
Ecclesia in Scadrugh 1371 ("Kyrkan i Skarke")
Skaderiche Sokn avskr. 1505
Skatrikis sokn 1404
Jordeboksformer fr.o.m. 1564:
Skarricke Socken 1564
Skariicke Socken 1566 1570
Skarik(i)e Socken 1590 samt 1612
Skarickie Socken 1628
Skaricke Socken 1641
Ska-rickie Socken 1685
Skarcke Socken 1715 1725 1795
Skarke Socken 1825
Skarke eller Warnhems Socken 1874
Varnhems socken 1937
Övriga namnformer:
Skäricke socken 1544 Almquist, 
Skarycke, Skadrike socken 1546
Varnumma Socken 1566
Scharicke gell 1575
Skarike Socken 1585

*Ur Olof Rödholms skrift "Varnhems församling 1785"

<- Åter rubriker!

Området som benämndes Skades rike ses på fornsöksbilden från RAÄ rik på fornlämningar och gravar som kan härledas till forntida bebyggelse under brons- och järnålder in i Vikingatid.

Modern DNA-forskning har visat att det invandrande bönder, närmast från norra Tyskland, som slog sig ned i Västergötland omkring 4000 f Kr. Det var alltså inte jägarfolken som i första hand övergick till att bli bönder.

Arvsmassan hos femtusen år gamla skelett från västgötska Gökhem visar att dessa pionjärer hade sina avlägsna rötter i Anatolien, den del av Turkiet som ligger i Asien. Där sattes jordbrukets vagga i gungning redan för omkring tiotusen år sedan och efter tusentals år nådde alltså ättlingar till de allra första jordbrukarna Norden.

Mycket förändrades med det nya levnadssättet. En bondgård med åkertegar, betesmarker och boskap som krävde ständig tillsyn innebar helt andra krav på investeringar. När människorna övergick till att bli bönder, skedde också något med synen på ägande och man var tvungen att organisera sig i grupper av boende för att klara ut gemensamma angelägenheter.

Att bygdens namn blev till byanamnet, Skaderike - Skarke, är inte svårt att tänka sig och som många fornnordiska ortnamn har det levt kvar till våra dagar. Även om just Skarke har försvunnit som aktuell by, kyrka och sockennamn. Däremot lever namnet kvar som beteckning på den historiska byn, kyrkan och socknen.

<- Åter rubriker!

Skade är jaktens och skidåkningens gudinna i den nordiska mytologin. Namnet har sannolikt att göra med ett äldre ord för ”skugga”. Ibland går hon istället under beteckningen Ondurdis, vilket betyder ”skid-disen”. Hennes hemvist är bergen, där hon jagar med pil och båge. På många sätt påminner hon om guden Ull, som också förknippas med skidåkning och bågskytte.
(Se mer på www.kulturminnet.wordpress.com)

Båda gudanamnen har anknytning till bygden genom Skarke = Skades Rike och Ull i Ulunda by (tidigare stavat Ullunda= Ulls Lund). Båda byarna ligger på berget Billingens västsida med stora jaktmarker nära och med ett pärlband av fornminnen från brons- och järnåldern.

Historiska museet;
"Skade = jättinnan som gifte sig med havsguden. Skade är vildmarkens gudinna. Hennes pappa är jätten Tjatse. Och trots att hon är jättinna blir hon accepterad av gudarna i Asgård, när hon gifter sig med havsguden Njord. Skade är en gåtfull gestalt, med manligt namn och likheter med guden Ull – som i myterna beskrivs som en vacker karl på skidor eller snöskor.

Skade kom till Asgård, gudarnas boning, för att hämnas sin pappa, jätten Tjatse, som dödats av asagudarna. Hon bar full krigsutrustning – hjälm, brynja och vapen. Gudarna erbjöd Skade skadestånd i stället för hämnd – hon skulle få gifta sig med en av gudarna, men var tvungen att välja genom att se på deras fötter. Skade ville gifta sig med Balder och tänkte att de vackraste fötterna måste vara hans. Men det var fel! De fötterna satt i stället på havets gud, Njord. Skades eget villkor för att inte hämnas var att gudarna skulle få henne att skratta. Loke knöt då ett rep runt skägget på en get och den andra änden vid sin pung. När geten hoppade, Loke skrek och slutligen ramlade rakt i knät på Skade, då skrattade hon! Oden kastade sedan Tjatses ögon upp på himlavalvet, där de blev till stjärnor, vilket gjorde Skade glad."

<- Åter rubriker!

Historiskt uppförde stormän och storbönder på medeltiden själva kyrkor på sina egendomar för sitt eget, husfolkets och landböndernas bekvämlighet. Konungar och biskopar lät också bygga kyrkor liksom sockenmenigheter, som själva enades om att uppföra sin kyrka.

Initiativet att bygga en kyrka på landet togs ofta av en enskild person, vanligtvis en rik godsägare. Att bygga en kyrka var nämligen det bästa sättet att försäkra sig om såväl hög status i samhället, som en plats i himlen efter döden. Kyrkan kunde också byggas på initiativ av en grupp människor, till exempel invånarna i en by eller så bildades en socken för bygget.

Kyrkorna skulle sedan vigas för sitt ändamål av biskopen. Ett villkor för att biskopen skulle komma och inviga en kyrka och förse den med en präst, var att kyrkan hade tilldelats jord som kunde brukas för att försörja prästen och underhålla själva kyrkobyggnaden. Gårdar som tilldelades för detta syfte kallades ofta för Stomgård = Stommen, om inte själva Prästgården fick den rollen.

Jord skänktes till kyrkan av enskilda genom testamentsförordnanden, oftast med särskilda villkor om läsande av själamässor. I något enstaka fall kunde kyrkotomten anslås av kronan som anvisade jorden för kyrkliga ändamål. Kyrkotomten definieras som ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med byggnadens funktion och miljö. Kyrkotomten behöver inte alltid fungera som en begravningsplats, men det är vanligt att kyrkogårdar omger äldre kyrkor, framför allt på landsbygden.

Under medeltiden ansågs sockenkyrkorna vara särskilda stiftelseliknande rättssubjekt. Först under den tidigare hälften av 1800-hundratalet fick de nu kallade församlingarna rättslig ställning som egna juridiska personer och kunde bli ägare till fast och lös egendom. 

<- Åter rubriker!

Läs mer om klostret på den här länken: 
https://www.divaportal.org/smash/record.jsfpid=diva2%3A1244180&dswid=7979

Skarke kyrka bränns alltså ner (och prästgården) av danskarna runt 1560. Johan III (Regeringstid 1569–1592) ger order om att riva resterna*, för att ingen ny kyrka skall byggas på platsen. Hans far hade ju dragit in klostret med klosterkyrkan till Kronan och kanske fanns redan då en tanke på att använda denna som sockenkyrka. Då behövdes ju ingen annan sockenkyrka. Dessutom behövdes pengarna för att restaurera klosterkyrkan, vilket påbörjades 1574 av Johan III.
***************************************************************
I ett brev till Johan från brodern Hertig Carl,  (1550 - 1611), senare Karl IX kan vi läsa följande - texttolkning Kent Friman;
"Våra broderliga kärleksfulla hälsningar, med så mycket kärlek vi förmår, till Eders Kungliga Majestät* med Gud den allsmäktige alltid närvarande, Stormäktige Högborne * Konung, Älsklige Käre Herr Broder;
Vi kan E.K.M:t broderligen och med kärlek inte hålla tillbaka att medan vi nu är uti Västergötland besökte vi Varnhems Kloster Kyrka, som ligger i Valle härad, vilket är ett heligt tempel. Eftersom E.K.M:t sedan tidigare detta sedan tidigare väl vet är samma kyrka snart inte med bara ett Tak hjälpt, förfaller nu både mur och valv, vilket voro en stor och dramatisk skada.

Vore därför nyttigt att samma härliga Tempel i tid måtte med tak bli försörjt, särskilt som stora omkostnader där tidigare har använts, så också för Konungar och många andra av rikets Adel därute ligger begravda.

Och det kommer att bli svårt för våra undersåtar, som i Valle härad bo, att ensamma bära bördan av att täcka kyrkan. E.K.M:t skall för dens skull låta förordna några härader som ligger i Västergötland närmast till, att också kunna hjälpa till. Vi vill också från vår sida hjälpa till med bördan av kyrkans upprättelse, bräder, spik och annat som behövs, där det är möjligt.

Detta vill vi broderligen och kärleksfullt till E.K.M:t samt E.K.M:t’s kärleksfulla hustru och kära barn befalla i Gud den allsmäktiges nådiga skydd och omvårdnad, så till lyckosam långvarig och roligt regeringstid - alltid broderlig och kärleksfull."

* Eders Kungliga Majestät = E. K. M:t = titel som används vid tilltal till Konungen och medlemmar av den kungliga familjen än idag.
*' Högborne = "född högt uppsatt" = adel - ordet var alltid tvunget att finns med i alla dokument med tilltal till adlig person!
******************************************************************************************************
Då hade socknen redan byggt ny Prästgård på grannmarkerna, säkert i tron på att ny kyrka skulle uppbyggas i Skarke.  Eggby kyrka blev moderkyrka  under tiden och för klosterkyrkan började en långvarig reparationstid. Efter 1527 ägdes ju gårdarna av Kronan istället för av munkarna.

24/2 1574 beslutade Johan III och hertig Karl i ett kungligt brev: ”att Warnums Clöster udi Walla häredt som för någre år sedenn är afbrändt, måtthe nu i tillkommende Wår och Sommer bliffwe upbygdt och Renoueret”. Den största av klockorna fick inskriften ”Af k. Johan 1574 å nyo täckt”. Så 8 år efter att klostret och kyrkan bränts, började återuppbyggnaden. År 1588 nämns i en skrivelse av hertig Karl att renoveringsarbetet fortfarande pågår. Det var ju ett omfattande arbete. Ännu under Sigurd Curmans restaurering, ca 1911 – 1923, fanns spåren av branden 1566 kvar.

Kyrkan står som ett »gyldene beläte uthi ett orent fäähuus » skriver Johan Hadorph drastiskt om Varnhems by och den nyrestaurerade kyrkan på 1670-talet, efter Greve Magnus de La Gardies restaurering.

Vid tiden efter danskarnas härjningar mot både kloster och nedbränning av Skarke kyrka 1560:

Ericus Amberni var pastor 1580 och dog 1609. Laurentius Jonae Hjerpe var pastor i Hjälstad 1593 och fick transport till Warnhem 1610 och blef prost 1619, dog 1621 begraven i Warnhems kyrka tillsammans med hustrun.

Nicolae Jonae Katt var kyrkoherde i Warnhem 1621 och prost öfver Walle härad. Ligger begraven i Warnhems kyrka under en sten med texten;  "Här under hvilar then wyrdige och vällärde man, S. Hr Nils Jonae, fordom prost och kyrkioherde i Skarkie församling, hvilken afsomnade den 26 aprilis, sampt med sin älskeliga kära hustru S. Malin Mårtensdotter, död 15 mars båda i Herranom 1650."

Kommentar; Här ser man att en präst som beskrivs som kyrkoherde i Warnhem egentligen enligt den formella gravstenstexten i Varnhems kyrka 1650 hade varit prost och kyrkioherde i Skarkie församling, där församling är en benämning som kyrkan då använde istället för socken. Vid den här tiden var orden församling och socken tämligen helt synonyma.

Ordet Varnhem blev då också  liktydigt med "Klåstret" = Klostrets by, vilket också kunde smitta av sig till att bli 'Klosters socken' (dvs Skarke socken). Det blir alltså en viss förvirring av namnen runt Varnhem och dess Kloster inte minst sedan Kronan genom reformationen fått det att upphöra. Det borde dröjt en tid innan namnen växlade betydelse, eftersom Varnhems Kloster fanns kvar med sina byggnader åtminstone fram till 1566, då en del av det brändes av danskarna, även om inga munkar fanns kvar så länge, men förvaltades av Kronan utsedda förvaltare.

Senare används namnen ibland var för sig som namn på socknen som 'Varnhems eller Skarke socken' och ofta tillsammans som Skarke-Varnhems socken - detta kom att gälla fram till 1937.

Byanamnen behölls däremot som Skarke by, Klosters eller Varnhems by och Överbo by, så länge byarna hade någon verklig betydelse (fram till de olika Laga skiftena för byarna runt 1840 - 1850).

Varnhems socken blev till slut enda namnet, vars äldsta namn alltså är Skarke. 

Formell lokalområdeshistoria;
Namnet på socknen var före 1862 Skarke - Varnhems socken. Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Varnhems församling och för de borgerliga frågorna bildades Skarke-Varnhems landskommun. Den fick namnet Varnhems landskommun 1937. Landskommunen uppgick 1952 i Valle landskommun som 1971 uppgick i Skara kommun. Församlingen utökades 2006 och uppgick 2018 i Valle församling.

<- Åter rubriker!

Kungl Maj:ts brev från 1694 anger att Varnhems kyrka skall betraktas som moderskyrka och begagnas av alla i Warnhems socken (ur artikel av vice pastor Jakob Södergren 1817).

I en fotnot ur Skara stifts herdaminne står: "Klostret blef moderkyrka och Eggby annexa 1694"

Södergren anger även att före 1714 hade denna församling (Varnhems församling) egen 'Pastor' innan Biskopen tog över sitt prebende.

<- Åter rubriker!

Området vid skiftet  av Billingeliderna från Kronoparken Billingen. 1794 års karta. Då fanns här inom området inritat Wästorps hemman eller Svedjan (senare Svea), Solberga Gård, de båda Mellomgårdarna i Wäberga by och Backa Gård. De två största gårdarna inom området var Solberga Gård (numera helt borta) och Wästorps hemman (Svea). Backa gård utgjorde ännu vid sekelskiftet 1800 bara ett 1/2 mantal.                                                                                               (Kartan vänd ett halvt varv för att få Norr mer rakt upp i bilden.)
 

Skiftena i nummerordning från norr;
Wäberga by
I.     Solberga 1 mantal
II.    Wäberga Nohlgården 1 mantal
III.   Wäberga Håkansgården eller Moragården 1 mantal
IV.   Backa 1/2 mantal (Väster om Tobakslyckan)
V.    Backa 1/2 mantal (Öster och väster om Fagerdamm och norr om bäcken)  
VI.   Wässtorp eller Svedjan 1/4 mantal (Mellan Brokjärret och No 129)

Skarke by:
VII.    Dunagården 1 mantal
VIII.   Skräddaregården 1 mantal
IX.     Mellomgården 1 mantal
X.      Ledsgården 1 mantal
XI.     Tomten 1 mantal
XII.    Tåbo  3/4 mantal  
XIII.    Kyrkebo 1/4 mantal (Kyrkebo och Tåbo räknas tillhopa)
XIV.    Prästegården  1 mantal
XV.     Ängerås  1 mantal
XVI.    Uppsala  1/4 mantal
XVII.   Nygård 1 mantal
...............................................,,
XVIII.  Ivarstorp 1/4 mantal
XIX.    Speckatorp 1/4 mantal

<- Tillbaka till rubriker!