Laga skifte ca 1850 slog sönder byarnas täta gemenskap - byggnader flyttades isär!

Klostrets by med sina samlade gårdar nära klosterkyrkan före Laga skfitet fastställt 1853 - karta 1804 Klostrets by med sina samlade gårdar nära klosterkyrkan före Laga skfitet fastställt 1853 - karta 1804


Skiftena förändrade Sverige
Ur artikel den 10 mars 2017 av Therese Säfström på www.slakthistoria.se
 
Med skiftena inleddes en ny landsbygdsepok i Sverige. Reformerna innebar ett kraftigt uppsving för jordbruket, men något annat gick förlorat – storbyn och den sociala gemenskapen försvann.
 
Ägosplittringen sågs av sin samtid som ett stort hinder för det svenska jordbrukets utveckling. 
 
De flesta bönder i Sverige bodde i byar och brukade marken i tegskiften sedan medeltiden. Böndernas jordremsor var smala och låg intill varandra i gärdena. Systemet innebar att varje bonde fick del av alla olika sorters marktyper, vilket spred risken för missväxt. Det var också rättvist.
 
Men tegsystemet krävde att jorden brukades samordnat i byn, eller till och med att man sådde och skördade tillsammans med andra. Det fanns inte utrymme att på egen hand prova andra grödor, eller nya brukningsmetoder som växelbruk med fodervall, som blivit allt vanligare.
 
Det var också ibland så långt från byn till de yttersta tegarna att de blev svåra att bruka. Förespråkarna för skifte ansåg att ett mer individualistiskt jordägande skulle underlätta nyodling och gynna folkökningen. 
 
Internationell trend
 
I hela Västeuropa fanns liknande tankar. England och Danmark var förebilder med omfattande skiftesreformer.
 
Att slå samman tegar till större markområden var egentligen inte nytt. Det hade bönderna alltid gjort för att förenkla ägoförhållandena.
 
Gemensamt för de svenska skiftesreformerna var att de drevs igenom av staten, att målet var att rationalisera, och att de utfördes av utbildade lantmätare och dokumenterades noga.
 
Första genomslaget för storskiftesidéerna kom i en förordning från 1749. Lantmätarna fick i uppdrag att se till att ägor lades samman i så stora skiften som möjligt.
 
Till en början behövde alla bönder enas om ett storskifte för att det skulle bli verklighet. Med skiftesvitsordet kom senare en enskild bonde att kunna driva igenom skifte för en hel bys mark.
 
Ofta skiftades bara åkern, ibland också ängen, och gårdarna fick ligga kvar i byn. När utmarken med skog och betesmark skiftades handlade det om att dela upp allmänningar mellan bönderna.
 
Storskiftet gjorde på sina håll stor skillnad, dels i mycket små byar, i områden där byn bara hade ett gärde, och dels i slättbygderna där ägosplittringen var extrem och en bonde kunde ha hundratals tegar.
 
Men storskiftets lagstiftning var otydlig och öppnade för regionala tolkningar.
 
Tvång att flytta ut
 
Det senare enskiftet började på ett gods i sydvästra Skåne. Godsägaren Rutger Macklean på Svaneholms slott ägde marken till en stor by, en ovanlig struktur för andra delar av Sverige. 
 
Han konstaterade att en tredjedel av skiftena låg så långt från byn att de var omöjliga att bruka ordentligt och bestämde sig för att genomföra ett banbrytande skifte efter eget huvud.
 
Den viktigaste nyheten i enskiftet var utflyttningstvånget. De som hade gårdar i sämst skick blev tvungna att fysiskt flytta sina gårdar så att de låg samlade vid ägorna.
 
Enskiftet fungerade bäst i bygder med bördig och likartad jord. I Skåne fick det särskilt stort genomslag – över hälften av gårdarna flyttades ut från sina byar.
 
Laga skiftesförordningen kom 1827

Av många ses den som kronan på verket bland skiftesreformerna, och den ersatte både storskiftet och enskiftet. Laga skiftet gällde för hela landet, med undantag för övre Dalarna, där specialförfattningar om storskifte fortsatte att gälla.
 
Lagstiftningen från 1827 var både noggrann och förutseende. Åter krävdes det bara en delägare för att ett skifte skulle genomföras för en hel by. En nyhet var att utmarken skulle skiftas samtidigt med inägan.
 
Utflyttningstvånget blev starkare och under åren 1828–70 flyttades 34 procent av de totalt 200 000 skiftesdeltagarna i Sverige ut från byarna för att de skulle komma närmare sina nya ägor
 
Det rådde dock stora skillnader regionalt. Bland slättbygdernas stora byar var utflyttningen stor. I Norrlandslänen, på Gotland, i Värmland och de delar av Dalarna som skiftades kunde många fler bo kvar i byarna.
 
Nytt i och med laga skiftet var ägodelningsrätterna, en rättsinstans som fanns i varje härad eller tingslag. Hit kunde man vända sig för att få ett skifte prövat enligt lagen, och för att få dom i en tvist. Högsta domstolen var instansen över, dit man kunde överklaga.
 
In på 1900-talet skiftades fortfarande byar i Sverige. Men när man i dag pratar om ”oskiftade byar” så har de så gott som alltid genomgått skifte av jorden – däremot kanske det saknades motiv till att flytta ut gårdar.
 
Böndernas ställning stärktes
 
I Sverige hade skiftesreformerna effekten att den självägande bondens ställning stärktes på lång sikt. I föregångslandet England försvann många småbrukare då de inte hade råd att betala för skifteskostnaderna. I Danmark blev det tvärt om vanligare med mindre gårdar eftersom bönderna kunde köpa loss mark vid skiftena och bli självägande.
 
Där så många som en tredjedel av gårdarna, eller fler, flyttades bort från bykärnan försvann byn som kulturform med den typiska, täta bebyggelsen. Resultatet blev gårdar som låg utspridda i landskapet, med glesa rester av de gamla byarna kvar. Byborna var inte längre beroende av varandra för att klara av jordbruket. 
 
Därmed försvann också det täta umgänget och därmed en del av det sociala livet med allt vad det innebar av trygghet och gemenskap, men också av social kontroll.
 
Det kollektiva livet på landsbygden hade nått sitt slut och ett mer individualistiskt hade börjat. Bönderna kunde bli agrara entreprenörer och bygga upp sina verksamheter med hjälp av nya jordbruksmetoder och modern teknik.
 
Faktum är att en fantastisk jordbruksutveckling tog fart i Sverige i samband med skiftena – på bara hundra år (1800–1900) ökade den uppodlade jorden från 1,5 miljon hektar till över 3,5 miljoner.
 
Det finns teorier om att klassamhället förstärktes i samband med skiftena. De som inte ägde sin jord hade inga rättigheter i skiftena. Marken vid torp och backstugor kunde tas i anspråk av utflyttade gårdar.
 
Antalet torpare minskade kraftigt på sina håll i och med skiftena. Men samtidigt ökade arbetsmarknaden för lönearbetare när ny mark skulle brytas. Tidigare hade bönderna ofta hjälpts åt och bytt tjänster med varandra. Efter skiftet blev torpare och backstugusittare viktiga som arbetskraft.

Den största revolutionen i Sveriges historia!
- ur Västgötabygden 2005:19

Laga skifte – den största revolutioneni Sveriges historiaSverige har inte haft stora och omvälvande revolu-tioner, men år 1827 kom den största revolutionen i Sveriges historia, nämligen det laga skiftet.

Gårdarna och byarna kan följas långt tillbaka i tiden, i vissa fall kanske ända till början av vår tideräkning. Ortnamn som slutar på – hem eller –um, -by och –lösa kan kanske gå ner mot järnåldern. Gårdar delades och byar kom till. Senare blev det genom arvskiften och hemmansklyvning allt mindre gårdar, tills hemmansklyv-ningen förbjöds.

Gårdar på 1/4 mantal och 1/8 mantal var vanligt. En gård kunde ha sin jord på många olika ställen, eftersom jordens kvalitet och inte bara arealen hade betydelse. Genom tiderna hade ägarna tillförts jordbitar genom arv, eftersom jorden gärna skulle gå vidare i släkten. Ängen är åkerns moder lyder ett gammalt talesätt. Från den naturliga ängen togs höet som skulle bli vin-terfoder åt kor och hästar. Eftersom man inte odlade vallväxter som klöver och timotej, var det inte stora höskördar, kanske inte större än att de kunde bäras in i ladan. Den stora frågan för bönderna var hur många kreatur som skulle kunna vinterfödas.

Det berättas, att korna kunde vara så svältfödda, att de fick bäras ut på våren. Insprängda i de stora ängsarealerna låg små tegar med åkerjord, intagor eller lyckor. Omkring dem fanns stängsel av olika slag, så att inte kreaturen skulle komma åt det som odlades. Man stängslade alltså inte in djuren, utan man stängslade in åkrarna. Det var ofta staket av trä med slanor. De hade olika dialektala namn, bl.a. skihag. Ski eller ske var benämningen på en kluven träslana, samma ord som i skida och sked. Allt skulle vara klart till Valborgsmässoafton.

I det gamla bondesamhället levde man kollektivt och inte individuellt. Alla bodde i husets stora rum, stugan. Där åt man, där sov man, där försiggick husets sysslor. Utesysslorna som slåtter och skörd skedde också ge-mensamt. Det fanns visserligen en trygghet i detta, men det hindrade också nytänkande. Traditionen följdes, och det var mycket svårt att genomföra nya metoder i jordbruket. Ensäde eller tvåsäde med viloperioder för jorden hade praktiserats, men nu kom cirkulationsbruk inom växtodlingen med sjuårig växtföljd, bl.a. i Hol-land.

Boskapsskötsel och jordbruk hängde samman, då gödseln från kreaturen var en förutsättning för jordbru-ket. Så småningom kom det som vi kallar konstgödsel. Vallgrödor var också bra för jorden. Om någon skulle försöka sig på denna form av odling, förutsatte det att bonden själv bestämde över sin jord och inte behövde ta hänsyn till grannarna.Storskifte och laga skiftePå 1700-talet hade Rutger MacLean på sitt gods Svaneholm i Skåne prövat storskifte, att jordbitarna slogs samman i större enheter, stora skiften. Storskifte genomfördes också på andra platser i södra Sverige.

Husen kunde ligga kvar på sina ursprungliga platser. År 1827 antogs lagen om laga skifte. Denna lag var finurligt uttänkt. Om någon bonde i byn begärde laga skifte, så skulle detta ske. Initiativet till skifte kom alltså inte ovanifrån utan från bönderna själva.

Detta skifte var mer radikalt. All jord skulle om möjligt ligga i ett skifte, och husen flyttades ut till den nya platsen. Detta skifte fordrade en stor kår av lantmätare. Hela proceduren tog flera år. Först skulle all jord i byn mätas upp, värderas och delas in i mindre bitar, som alla fick ett nummer på kartan.

I min by Hökhammar i Norra Björke socken hade bonden Jonas Bengtsson ansökt om laga skifte 1836. Det kungjordes i kyrkan. Lantmätare Olof Johan Sandblom kom åkande och samlade de fyra bönderna i byn, som bestod av fyra gårdar på vardera 1/4 mantal. En av gårdarna hade varit delad i två på 1/8 mantal vardera. Uppmätningen resulterade i 600 olika jordbitar, alla beskrivna med uppgifter om jordart och beskaffenhet. På kartan över Hökhammar var byn indelad i dessa bitar, alla försedda med nummer, som sedan beskrevs i ett skiftesprotokoll. Denna kartläggning kunde ta flera år. När den var klar, samlades jordägarna och lade fram sina önskemål. Några ville bo kvar, andra ville flytta ut byggnaderna till det nya skiftet. Byn delades in i fyra skiften, A, B, C och D. Därvid togs hänsyn till jordens beskaffenhet, så att de som fick sämre jord fick större areal. En gård i socknen fick namnet Storemålet , eftersom den fick mycket jord.

Genomförandet
Byggnaderna mättes upp, speciellt de som skulle flyttas ut, och beskrevs mycket noga i skiftesprotokollen. Dessa protokoll är en förnämlig källa till kunskap om hur det såg ut i byn. Olika lantmätare var olika noggranna i beskrivningarna. Lantmätare Sandblom var mycket noggrann och hade lättläst och vacker handstil. I protokollet står det angivet, vad kostnaden skulle bli vid utflyttning, hur många hästdagsverken och hur många karldagsverken som behövdes och kostnaden för varje dagsverke. Till och med äppleträd och brunnar flyttades. Man tog ofta hänsyn till om byggnaderna var välbehållna. Då fick de ligga kvar i byn, medan gårdar med sämre byggnader flyttades ut. Lantmätare Sandblom anger också ägonamn, alltså namn på åker- och ängsmarker, t.ex. Hassledalen, Rovelännet och Hörlyckorna. Där får man veta, var man odlade hör (lin) och rovor. Efter tre år var skiftet klart och alla förhoppningsvis nöjda.

Det är ett stort under att en så genomgripande förändring som det laga skiftet i Sverige kunde ske så lugnt och fredligt. Visst fanns det byar med överklaganden och tvister, men i regel försökte man lösa problem på andra sätt, t.ex. genom lottning. Man skulle ju leva tillsammans även i framtiden. Det laga skiftet var en förutsättning för att nya idéer och metoder inom jordbruket skulle kunna utvecklas. Vallodling, jordbruksmaskiner och nya grödor vann insteg. Den gamla bygemenskapen fanns nog kvar i viss mån, men de nya folkrörelserna som nykterhetsrörel-sen och frikyrkorörelsen blev en ny möjlighet till gemenskap.

Författare; Ann-Britt Boman

Klosters by 1960 års karta - gårdarna utspridda sedan 1860 - Varnhems 'by' har börjat bebyggas med småhus avstyckade från gårdarna - en utveckling som accelerar under 1970-talet

Man kan på 1960 års karta se hur gårdarna som flyttades 1844 - 1860 i samband med Laga skiftet hamnade långt från sitt forna läge nära kyrkan! Ta t ex Borregården längst i väster utmed Skaravägen, vilken tidigare låg vid kyrkogata (nuvarande vandrarhem), liksom Ödegården osv.