Nedanstående sammanfattning bygger på en akademisk avhandling från 1854;'Om Walle härad i Westergötland' 
Författare: August Florén med: Wilhelm Erik Svedelius - med våra kommentarer insprängda för underlättande av läsning.

Det var många turer fr o m 1148 då fru Sigrid skänkte mark och gårdar åt munkarna från Frankrike som började bygga klostret, tvingades bort och fick återvända.

År 1234 eldhärjades klostret och lades i ruiner, en katastrof som övergick i blomning, eftersom initiativ togs av Birger Jarl och andra medeltida finansiärer att bygga upp klostret igen, denna gång vackrare och präktigare än förut.

En skön trädgård anlades, hvilken var strängt fridlyst till och med i en senare tid. Klostret var ganska stort och munkarne hade flera byggnader åt Klosterträdgården till, samt sydväst om kyrkan.

1394 brändes både kloster och kyrka under striden mellan Margaretas och Albrechts anhängare, men sattes snart åter i stånd.
 

Riksdagen 1527, även kallad Västerås riksdag hölls i Västerås 16-18 juni 1527 och är känd som "reformationsriksdagen", eller genom riksdagens beslut Västerås recess, då Gustav Vasa berövade kyrkan dess makt och banden med kyrkan i Rom klipptes av. 

Riksdagen kan ses som det egentliga startskottet för reformationen i Sverige, och därmed som lutherdomens införande. Hur Svenska kyrkans teologi skulle utformas fortfor dock vara en stridsfråga långt efter riksdagen, fram till Uppsala möte 1593. Resultatet av riksdagen, Västerås recess, var att kyrkans ekonomiska och militära maktställning bröts, och den väldiga kyrkoreduktionen, som på ett avgörande sätt stärk-
te kronans resurser, inleddes.

Kronan fick på så sätt hela Klosteregendomen i Varnhem med alla gårdar, mark och kvarnar som tillhörde detta. Enligt kammarkollegiets handlingar "egde klostret Inom Walle härad mellan 70 och 80 gårdar", som sedermera tillföll kronan. Därtill fanns ca 200 ytterligare gårdar i Varnhems klosters ägo runt om i Sverige, som också nu tillföll Kronan.

Genom Westerås recess gick Warnhems kloster samma öde, som de öfriga klostren i riket. Dess gods indrogos. Dock fingo munkarne mot skatt till kronan vara i besittning deraf.

Ett kontrakt mellan Gustav Vasa och abboten i Varnhem (se bild ovan!) om den årliga avgiften till kronan av klostrets inkomster upprättades den 3 oktober 1529. De tjugo landbönderna närmast klostret i Valle härad skulle gå fria från fogdarna och i stället göra dagsverken under klostret eller sörja för klostrets gäster.

Senare utdelades klostret såsom förläning till adel mot villkor att underhålla munkarne och erlägga skatt. Under denna tid förföll så väl kyrkan som klostret allt mer och brändes slutligen 1566 af Danskarne, som då härjade i Westergötland under det Nordiska sjuårskriget.

Det lemnades derefter åt sitt öde tills Hertig Carl (1550 - 1611), senare Karl IX, hvilken, såsom nämndt är, fått Walle härad sig tillagdt, fästade sin uppmärksamhet vid att denna märkvärdiga kyrka lemnades åt glömskan, och aflät till Konung Johan derom ett bref af följande innehåll:

«Wår broderligh kärligh helsen medh hvadh mere kärtt som wij förmåghe E. K. M:tt med Gud then alzmectig:te altidh tilförende Stormechtig:te Högborne Konungh Elschelige Käre Her Brodher. Wij kunne E. K. M:tt broderligen och kärligen icke förholle att medan wij nhu udi Westergötland wore besåghe wij Warnums kloster kyrckie, som ligger udi Walle härad, hvilkitt ähr ett herligitt Tempell, Effter som E. K. M:tt tilförende wäll kan wetterligitt ware. Och hwar samme kyrkie snartt med Tack icke holpen warder, förfaller både mur och hwalff, hwilkit ehn stoor och dråpeligh skadhe wore. Wore förthenskuldh nyttigdtt att samme herlighe Tempell motte udi tidh med tack försörgtt bliffwe, synnerligen för then store ombekostnedtt ther opå udi förtijden anwendtt är, så ock för the Konungar och månge andre aff Rigs:s Adell ther udi begraflne liggie. Och thet will falle wåre undersåther, som i för:ne Walle häredh boo. örswårtt allene oftaber:de kyrkie att täckie. E. K. M:tt will förthenskuldh låthe förordne någre häreder the ther udi Westergötland närmest förhanden låghe, som ock ther till hielpe kunne. Wij wele ock på wår sidhe hielpe till oftaber:de kyrkies oprättilse, bräder spijck och annedtt som behöffwes will, thett meste mögeligitt ware kan. Thette wij E. K. M.tt broderligen och kärligen icke haffwe weledtt förholle Befalendes E. K. M:tt samptt E. K. M:ltz Elschelige huusfru och käre barn udi Gudz thens Alzmectig:tes nådiga skydd och beskärm, så och till ett lyckesamptt longhwarachtigtt och roligtt regemente altidh ganske broderligen och kärligen.«
******************************************************************************************************
Kommentar - översatt till någon form av modern svenska kan brevet se ut så här;
"Våra broderliga kärleksfulla hälsningar, med så mycket kärlek vi förmår, till Eders Kungliga Majestät* med Gud den allsmäktige alltid närvarande, Stormäktige Högborne * Konung, Älsklige Käre Herr Broder;
Vi kan E.K.M:t broderligen och med kärlek inte hålla tillbaka att medan vi nu är uti Västergötland besökte vi Varnhems Kloster Kyrka, som ligger i Valle härad, vilket är ett heligt tempel. 
Eftersom E.K.M:t sedan tidigare detta sedan tidigare väl vet är samma kyrka snart inte med bara med ett Tak hjälpt, förfaller nu både mur och valv, vilket voro en stor och dramatisk skada.
Vore därför nyttigt att samma härliga Tempel i tid måtte med tak bli försörjt, särskilt som stora omkostnader där tidigare har använts, så också för Konungar och många andra av rikets Adel därute ligger begravda.
Och det kommer att bli svårt för våra undersåtar, som i Valle härad bo, att ensamma bära bördan av att täcka kyrkan. E.K.M:t skall för dens skull låta förordna några härader som ligger i Västergötland närmast till, att också kunna hjälpa till. Vi vill också från vår sida hjälpa till med bördan av kyrkans upprättelse, bräder, spik och annat som behövs, där det är möjligt.
Detta vill vi broderligen och kärleksfullt till E.K.M:t samt E.K.M:t’s kärleksfulla hustru och kära barn befalla i Gud den allsmäktiges nådiga skydd och omvårdnad, så till lyckosam långvarig och roligt regeringstid - alltid broderlig och kärleksfull."

* Eders Kungliga Majestät = E. K. M:t = titel som används vid tilltal till Konungen och medlemmar av den kungliga familjen än idag.
*' Högborne = "född högt uppsatt" = adel - ordet var alltid tvunget att finns med i alla dokument med tilltal till adlig person!
******************************************************************************************************
Att detta bref haft åsyftad verkan kan man se af Konung Johans bref till Lasse Mattsson, fogde i Skånings och Gudhems härader; "att låta bönderna i hans «befallning» hugga trävirke och medan »åkeföret pågår» föra det till Warnhems kloster." 

Kyrkans iståndsättande i fullkomligt skick skedde dock ej förr än många år derefter genom Riks-Drotset Magnus Gabriel De la Gardie.

1647 skänkte Drottning Kristina slottet Höjentorp, varvid bl.a. även Varnhems kyrka med näraliggande klosterhemman ingick, som bröllopsgåva till greve Magnus Gabriel De la Gardie och hans hustru Maria Eufrosyne. Greve Magnus Gabriel besökte platsen omkring 1650 och fann ganska snart att Varnhems klosterkyrka skulle bli en idealisk plats för en släktgrav. Han fullföljde därefter de tidigare försöken att restaurera kyrkan till fullo.

De la Gardie anlade dessutom både skola och ett hospital i samband med kyrkorestaureringen - se mer under Skara Hospitals tilldelade trädgård i Varnhem.

Denne lät från år 1668 till 1671, enligt hvad en inskription på kyrkan omförmäler, fullkomligt iståndsätta kyrkan, upprätta dyrbara grafkor och derpå anbringa inskriptioner öfver de Furstar som der blifvit begrafne. Till gravkor åt sig och sin familj inrättade han hela södra korset. De la Gardie, troligen hindrad genom reduktionen, gick ej i författning om något anslag till kyrkans och grafkorens underhållande, men hans slägting, Elisabeth Oxenstjerna gjorde sedermera en disposition till De la Gardieska grafkoret. Så skapades den De la Gardieska gravkassan.

1682 hade Greven, som hamnat i onåd, redan fått lämna tillbaka sina egendomar till Kronan och dog utfattig 1684. 

Hospitalets äfvensom klosterträdgårdens tillgångar tillades Skara hospital enligt Kungl. brefvet af den 25 Jan. 1689 och senare fick de även Bille kvarnar och avkastningen av Björsgårdens ena del - se sidan om Björsgården under Skara Hospital

Carl d. XI gjorde den till moderkyrka i församlingen genom ett bref af d. 23 Febr. 1695, der bland annat förekommer: «Ehuruväl Kungsgården Höjentorp är belägen uti Eggby socken, hafve Wi dock förunt Warnhems socken, enkannerligen för den herrliga kyrkans skull, som ther finnes, förmonen för them alla (alla i församlingen)» 

Skara Hospital använde trädgården ända fram till 1832 då Hospitalet upphörde. Man hade i Varnhem, i Överbo by, boende trädgårdsskötare för att få fram grönsaker och frukt till hospitalet - se mer om detta under rubriken; Skara Hospitals tilldelade trädgård i Varnhem.

1880 köptes trädgården av Varnhems församling för att iordninställas och använda som kyrkpark.

Hans Månsson, född 1612, var son av Ryttaren av Hanaskede, Löjtnanten Måns Persson, född i Lanna 1595 - dog 1637, 42 år gammal.

Hans föräldrar var Per och Ingeborg Östensson, födda 1570 och 1572. Han från Nordmaling, Västerbotten och hon från Kisa, Östergötland.

När han blev korpral inom Västgöta Kavalleri Regemente tilldelades han kronohemmanet Hanaskede inom Norra Wings socken.

Modern var Måns första fru, Brita Lilliebielke* som troligen dog 1612, när Hans föddes. Hon var bara 16 år när de gifte sig 1611.

Måns andra hustru blev Kerstin Haaskede**, som var född 1590 på just Hanaskede, med vilken han också fick ett barn. Hon dog 1648, 58 år gammal.

Kerstin kom att bli den moder som han kände som sin mor under uppväxten. Kerstins mor, Gunilla, fanns också kvar som änka på Hanaskede och tog aktiv del i hans uppfostran. Det var självklart att Hans skulle följa i faderns fotspår och bli ryttare och senare ta över efter fadern vid Hanaskede.

Efter faderns död hade Hans blivit mönstrad av landshövdigen på Vings kyrkbacke, för att sedan mönstra till Västgöta regemente under Hans Stake från Kinnekulle senare under våren. Hans kom att delta i det Tyska fälttåget 1638 - 1640.
 

Uppgifter hämtade från olika släktbeskrivningar på nätet samt boken; 'Hanaskede Ryttare' av Mac Catoni, 1997

* Släkten Lilliebielke är en urgammal frälsesläkt i Västergötland och en gren av släkten adlades 1648.
** Haaskede kommer troligen av en felskrivning av just Hanaskede - troligen tog barnen gårdens namn som efternamn.

Hanaskede på foto från 2002.

Karta 1795 visar hur själva byn Wing (senare Norra Wing) såg ut före laga skiftet. Belägna nära kyrkan fanns hvuvudelen av byns bebyggelse. Hanaskede låg nordväst om byn utanför denna karta.

Vid tiden för Hans uppväxt hette prästen Herr Peder Vingensis.

Hanaskede utmärkt som Militiegård/Kronohemman på karta 1655 - norr om Wings kyrka och gården Kullen.

Hanaskedes ägor i Wings socken (idag i tätorten Axvall) 1815.

Innan ryttarna från Valle hade hunnit hem från kriget mötte de heideridaren* Lars Jönsson från Skarke socken vid Slafsans utlopp i Horborgasjön. Han manade till vargjakt, men de ville hem först. Då landshövdingen Carl Siggeson Rosendufva skulle möta uppbådet vid Varnhems kloster på kvällen var det nödvändigt att några följde med för att be om ändrad tid för vargjakten. Hans blev en av dem som skulle be landshövdingen om uppskov. Lars Jönsson visste nu vem han var och lade det på minnet och var arg över att ryttarna inte lydde honom direkt.

Lars Jönsson bjöd sällskapet till färdkost i sitt Ryttaregården som låg en bit från kyrkan men med fri sikt ner mot klosterområdet. De följde först med ner till Klosterområdet där landshövdigen slöt upp och genast ändrade sig då han förstod hela bilden för de nyss hemkomna ryttarna. De fick äpplen och fick veta att det ingick i Hejderidarens lön att plocka äpplen från kronans trädgård vid Klostret, som tidigare var munkarnas trädgård. Nu visste Hans att det fanns gamla äppelträd i den gamla klosterträdgården bakom kyrkan i öster.

Ryttarna från gårdarna red patrull mellan gårdarna i området då och då.  De hamnade med kvälssläger vid Klostermuren i Varnhem och såg då trädgården, som de tyckte var utglesad och utarmad**. Det tycktes som om den var helt ödelagd. Då började Hans undra om inte det hårda virket i fruktträden skulle duga till lite redskap på Hanaskede. Han trodde i sitt sinne att det inte kunde göra något att senare hämta några av dem.
Han gav på hemväg senare en ursäkt att ge sig av tillbaka Varnhem. Väl ditsmygen valde han ut några äppleträd att fälla, men först några bärträd innan dess och så fällde han dessa storväxta krumma träd.
 

**Kommentar; Vi vet idag inte hur läget var för trädgården vid den här tiden. Vi kan läsa att munkarnas trädgård skulle ha varit en vacker trädgård med fruktträd och grönskasodling för klostret. Kronans reduktion efter reformationsbeslutet i Västerås riksdag 1527 ledde till en ny tid för klostret i Varnhems kloster. Kronan blev nu ägare till Klostret och alla dess tillgångar. men lämnade ut förvaltningen till adelsmän mot att de lät munkarna bo kvar mot att erlägga skatt. Den sista munken lämnade Varnhem 1540 och efter det vet vi inte hur förvaltningen såg ut för trädgården. Vi vet att klostret efter hand blev mer och mer till ruiner, men vi vet inte om trädgården gick samma öde tillmötes. 1566 förstördes kyrka och kloster slutligen av danskarna.
Vi vt dock att trädgården var tillräckligt attraktiv för att tilldelas Skara Hospital som sjukhusträdgård 1689. Troligen var den förstås då inte så storslagen som den varit, men betraktades som trädgård och måste ha gjorts så även 1640. Den var inte övergiven och eftersom det i grunden var Kronans mark, så var det tydligt att det var förbjudet område för andra.

Yxhuggen hade hörts bort mot byn och hejderidaren blev varnad om tjuvhygge. och uppbådade manskap och kunde gripa Hans på bar gärning efter att han huggit sex äppleträd och två körsbärsträd.  Hejderidaren Lars Jönsson var nu nöjd att ha fått hämd för de sturska ryttarnas ovilja till vargjakt på order.

Tillkallad kom landshövdingen Carl Siggesson Rosendufva till platsen. Inför sina undersåtars krav kunde han inte se med mildhet på förseelsen. Han blev bekymrad för att stöld bestraffades med galgen eller långa fängeslestraff. Därför blev det förhörsprotokoll som Hans fick underteckna, varfeter Hans överlämnades till Tinget för rannsakan och vara i husarrest tills dess.

I april möttes nämndemännen i Valle och landshövdigen för ett förberedande möte inför tinget och landshövdigen hade inget annat val än att begära avdömning i den Regeringsrapport han skulle skriva om länets händelser. Målet kom att snabbbehandlas i regeringskansliet och togs upp på rådssammanträde. Krafter kom igång att benåda Hans Månsson genom att han skulle få välja att landsförvisas till New Sweden i Amerika som alternativ till galgen.

* Heideridare = (förr) person som ursprungligen till häst utövade den omedelbara vården av och uppsikten över kronans skogar inom ett visst större område (i allmänhet ett härad - här: Valle härad).

I april 1641 kom Göta Hofvrätt, som då var ett relativt nytt påfund,  att kalla till extra ordinarie tingsrättsmöte i Bolum dit Hans Månsson fördes efter de sex månader han varit husarrest på Hanaskede.

Rättegången var den 31 maj 1641. En fångkärra väntade redan utanför tingssalen.

Tinget var instämt till tingsstugan bredvid kyrkan i Bolum som ett extra ordinarie ting vid Walle tingsrätt.

Framlade således Assessor Lars Jansson från Sköfde: "att inför häradsrätten och tingsnämnden i Walle härad med deras allmoge, öffuvervarandes Landzhöffdingen öffuer Skaraborgs lähn Edle och Välborne Carl Siggesson Rosendhuwa till Skålletorp och Ribbingzberg, heratzskriffuaren wäl achtat Andherrs Ambiörsson"........ "en vung Ryttare hans månsson benämndt i hanaskedhe, huilken hahe i förleden höst instigit i Cronones trägårdh wedh wbaremma kloster, och dher förderfvat 6 st; dhe beste Aple trä och 2 st: de beste kyrssebers trä" ....

Hans erkände brottet, varvid heideridaren Lars Jönsson vittnade och berättade att han gripit förövaren på bar gärning och Hans fick lämna rummet för rättens överläggning.

I Valle härads orginaldombok (AI a: 2, pag 42v - 43) står följande;
"Anno 1641 den 31 Maij Laga Tingh hözt medh Walla häradsrätt i Bolum aff migh Lars Jonsson i Sköfvde uppå ........ Samma dag framhadhes för Rätten en ungh Ryttare Hans Månsson benämndt i Hanaskede, huilken hadhe i förleden höst instigiti i Cronones trägårdh wedh wbaremma kloster, och dher förderfvat 6 st; dhe beste Aple trä och 2 st: de beste kyrssebers trä som i träårdenn funnes i dhet hann hade der afhugget  Embne till några mankåmmer ..."

Efter rättens överläggning återfördes Hans till rättssalen, där han dömdes till galgen, då brottet var allvarligt för en kronans Ryttare och var riktat mot Kronans egendom. Straffet för denna gärning är döden, förkunnade assesorn. "Du skall därför föras till närmaste galgplats och hängas under kommande ting!"

Då ingrep landshövdingen och överlämnade ett dokument som han erhållit efter brev till Hennes Majestät Drottningen (Christina) och Hennes Höga Riksråd (Axel Oxenstierna) i detta ärende. Dokumentet upplästes enligt följande:

- enligt vår lite modernare textbehandling baserad på en förekommande engelsk översättning

Drottning Christinas brev (moderniserat);
" I det att vi finner detta brott vara ett mycket större och mer avskyvärt än om han hade brutit sig in i någons kassakista eller annan ägodel och där stulit något, för denna anledning är Vårt Kungliga Nöje och Befallning att Ni skall föra honom utan fördröjning till Rätten för att bli dömd för sitt brott, efteråt överlämnat till hans egen vilja om han skall segla med fru och barn på vårt skepp från Göteborg till Nya Sverige, eller bli hängd;
Om han väljer Resan till nämnda Nya Sverige (New Sweden), då skall Ni nämna för honom att när han varit där i sex år kommer han att bli benådad. Men om han inte väljer detta alternativ, får ni utdöma domen och låta honom hängas för sitt brott; ändå måste ni hålla allt detta hemligt och inte låta honom veta dessa villkor före domen har utdömts."

Rättegången slutar med att Hans Månsson meddelar att han väljer "Nye Sverige"!

Kommentar;
Det finns inga andra källor än drottningens brev som talar om att Hans Månsson hade gift sig och fått barn innan han 1641 transporteras till Nya Sverige. Inte heller i dokumentationen kring överfarten finns några uppgifter om att fru coh barn fanns med. Nya Sverige ser heller inga dokument kring en första familj, trots rigorörs forskning. Troligen kom uttrycket i brevet till för att gardera att ryttaren skulle få ta med sig familjen om han hade någon.

"Anno 1641 den 31 Maij Laga Häreds Tingh höltz medh Walla häradsrätt i Bolum aff migh Lars Jonsson i Sköfvde uppå ........, öffuvervarandes af Landzhöffdingen öffuer Skaraborgs lähn Edle och Välborne Carl Siggesson Rosendhuwa till Skålletorp och Ribbingzberg, heratzskriffuaren wäl achtat Andherrs Ambiörsson"... 
Sammandragh ................

ArkivDigital: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Skaraborgs län (R) EVIIAAAA:9 (1640-1641) Bild: 1930
AID: v189936.b1930

Försök till deltexttolkning;

"S d (Samma dag) framladhes för Rätten en ungh Ryttare Hans Månsson bosatt i Hanaskede, huilken hadhe i förleden höst instigit i Cronones trägårdh wedh wharemma Kloster, och dher förderfvat 6 st; dhe beste Aple trä och 2 st: de beste kyrssebers trä som i träårdenn funnes i dhet hann hade der afhugget  Embne till några mankåmmer, då ......(här beskrivs dokument och beslut som finns tillgängliga från Landshövdingen den 13 aprilis och det som kommit till Landshövdingen den 16 som Hm:s (Hennes majestäts) resolution (beslut))....... och därför warde faställtt i Crononans fängsel afförd till Glöteborg."

Hans Månsson fördes direkt från tinget i Kronans fängsel till Göteborg.

Eftersom transporten med Calmare Nyckel's två fartyg ännu inte hunnit till Göteborg, fick de vänta inspärrade på den inte helt färdigbyggda fästningen (1624-1643).

Hela juni passerade i fästningen och de fick veta att fraktfartyget Charitas var fartyget fångarna skulle transporteras på. Calmare Nyckel var till för de övriga som skulle till Nya Sverige! Kolonialisterna - de frivilliga och lejda.

Med på fartyget Calmare Nyckel var Måns Nilsson Kling. Han var av finlandssvenskt ursprung och kom senare till Småland där han blev militär i Adolf Hårds regemente i Jönköping. Kling lämnade regementet kring 1636 som officer.

1637 reste Kling, nu löjtnant, under ledning av Peter Minuit* med den första expeditionen till blivande kolonin Nya Sverige. Expeditionen med fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip lämnade Göteborg i slutet på november och anlände i slutet på mars 1638. Efter ankomsten kartlade Kling området kring landstigningsplatsen och delar av Delawarefloden och blev kolonins guvernör.

Efter sin tid som guvernör uppdragades Kling nu att resa hem till Sverige för att värva nya kolonisatörer. Han lämnade Nya Sverige i maj 1640 på fartyget Kalmar Nyckel och anlände till Sverige i juli.

Klings värvningsinsatser bland befolkningen i skogslänen gav ringa framgång varpå svenska regeringen beordrade länshövdingarna i Värmland, Närke och Dalarna att arrestera hemlösa skogsfinnar och föra dessa till Göteborg. Kling lämnade Stockholm den 3 maj på fartyget Charitas för att resa till Göteborg inför expeditionen till Nya Sverige.

Slutligen lämnade över 50 övervägande finska blivande kolonisatörer under ledning av Kling hamnen i Göteborg i juli 1641 på fartygen Kalmar Nyckel och Charitas. Expeditionen anlände till Nya Sverige den 7 november. Klings sällskap omfattade då en hustru, ett litet barn och en betjänt.

Kling hade nu utsetts till befälhavare över Fort Christina. Från den 1 maj 1641 var lönen satt till 40 riksdaler i månaden och en av överståthållare Clas Larsson Fleming garanterad bonus på 50 riksdaler. I mars 1644 anlände Johan Papegoja som ersatte Kling som befälhavare. Den 20 juni 1647 blev Kling nu befälhavare över Fort Nya Korsholm på en ö i Schuylkillfloden i kolonins norra del.

1648 reste Kling med fartyget Svanen åter till Sverige. Han anlände till Stockholm den 3 juli och överlämnade där kolonins förvaltningsböcker till Nya Sverigekompaniets kamrer Hans Kramer. Han förmodas ha bosatt först kring Säminge utanför Nyslott och därefter flyttat till Libelits i nuvarande östra Finland där han avled 1657.

Kapten på Charitas var Jan Jochimsen från Kapell, Schleswig-Holstein. Utresan sker som den 4.e: expeditionen till Nya Sverige med Kalmar Nyckel och Charitas, utresa juli 1641 och ankomst 7 november 1641.

Kalmar Nyckel* eller Calmare Nyckel var ett frakt- och örlogsfartyg som byggdes i Holland runt 1625 och var i svensk ägo från 1628. Kalmar Nyckel var en av de två fartyg som 1638 fraktade huvudparten av de svenska kolonisterna till Nya Sverige. Fartygen tillhörde då Söderkompaniet.

Med på skeppet Calmare Nyckel fanns också en senare viktig person för kolonin - Olof Stille med familj, bla en dotter Ella, då 7 år gsammal.
Ella kom senare i sitt andra äktenskap att gifta sig med Hans Månsson.

*Fartyget var i det närmaste unikt för tiden genom att ha genomfört fyra transatlantiska seglatser. Fartyget ingick då i den svenska flottan, men såldes sedan tillbaka till Holland 1651 och förliste den 12 juli 1652 utanför Skottlands östkust, i ett stort sjöslag mellan England och Holland.

Nya Sverige var en svensk koloni som grundades 1638.
Kolonin låg vid Nordamerikas östkust i de nuvarande amerikanska delstaterna Delaware, Pennsylvania, New Jersey och Maryland. Wikipedia
Sista Guvernör: Johan Risingh
Idag del av: USA
Huvudstad: Fort Christina
Upphörde: 1655 – upphörde genom nederländsk erövring genom Persikoträdskriget
Sista Regent: Drottning Kristina och Karl X Gustav

Fort inom kolonin;
Fort Christina (Fort Kristina), byggd 1638, dagens Wilmington
Fort Nya Elfsborg (Nya Älvsborg), byggd 1643, dagens Salem
Fort Nya Göteborg (Nya Gotheborg, Tenakung), byggd 1643, dagens Essington
Fort Nya Korsholm (Manäyungh), byggd 1647, i dagens Southwest Philadelphia
Fort Trefaldighet (Trefaldighetsskansen), erövrad 1651, dagens New Castle

Bosättningar inom kolonin;
1641: Finland (Chamassungh), dagens Marcus Hook, Delaware County, Pennsylvania;
            Upland (Mecoponacka), dagens Chester
1642: Sveaborg, dagens Swedesboro;
             Nya Stockholm, dagens Bridgeport
1643: Minquas, i dagens Southwest Philadelphia;
             Provins (Manaiping), i dagens Philadelphia;
             Printztorp (Printzhof), dagens Essington;
             Tequirassy, dagens Eddystone, Delaware County, Pennsylvania;
             Tinicum, dagens Tinicum, Delaware County, Pennsylvania
1644: Nya Vaasa, i dagens stadsdel Kingsessing i West Philadelphia
1645: Mölndal, dagens Yeadon, Delaware County, Pennsylvania
1647: Torne (Aronameck), i dagens stadsdel Kingsessing i West Philadelphia
1648: Beeversrede, i dagens Philadelphia
1654: Ammansland, dagens Darby, Delaware County, Pennsylvania;
            Sidoland, Strandviken, Timber Island och Översidolandet i dagens Wilmington

Kolonins område sträckte sig som mest cirka elva mil från nordost (nära dagens Trenton) till sydväst (nära dagens Chesapeake Bay) och cirka tjugo mil från öst (nära dagens Atlantic City) till väst (nära dagens Harrisburg

Från historiesajten.se;
Under ett besök i Holland 1635 kom Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna i kontakt med köpmannen Samuel Blommaert, holländaren Peter Spiring (som var i svensk tjänst), samt tysken Peter Minuit, som varit guvernör i holländska-västindiska kompaniets koloni 'Nya Nederländerna'. Dessa herrar gjorde upp planer på en eventuell svensk koloni och i början av 1637 kom Peter Minuit till Sverige där han la fram ett förslag till grundandet av en koloni vid floden Delaware i Nordamerika.

Efter att regeringen gett sitt samtycke samlades kapital in, hälften kom från Sverige och den andra hälften från Nederländerna, varefter ett handelskompani som kallades Söderkompaniet (senare Nya Sverigekompaniet) bildades. Målet för kompaniet var i första hand att föra in tobak och skinn till Sverige.

Två fartyg, Kalmar Nyckel och Fågel Grip, med blandad besättning av svenskar och holländare lämnade Göteborgs hamn i november 1637 med Peter Minuit som befäl. Skeppen kom fram till Delawarebukten i mars året därpå. Minuit inledde genast förhandlingar med indianerna om markköp och den 29 mars avslutade han det första köpet som omfattade en sträcka av högra flodstranden från flodens mynning till bifloden Schuylkill – dock utan gränsbestämmelse inåt landet. Som medelpunkt för den blivande kolonisationen uppförde Minuit en skans med några trähus som fick namnet 'Fort Christina' efter Sveriges dåvarande drottning Kristina. 

Efter att Peter Minuit ordnat förhållandena i den lilla kolonin, lämnade han redan i juni 1638 över styret av kolonin till löjtnant Måns Nilsson Kling och påbörjade resan hem till Europa för att avlägga rapport. Dessvärre omkom Minuit under ett uppehåll ombord på ett holländskt fartyg vid ön Sankt Christopher i Västindien, då den holländska båten under en storm for ut till havs och försvann. De båda svenska fartygen fortsatte dock hemresan till Sverige. De holländska deltagarna i kompaniet löstes så småningom ut och regeringen tvingade förrymda knektar och brottslingar att utvandra till Nya Sverige. 

Följande avsnitt också från historiesajten.se

*Peter Minuit, född mellan 1580 och 1589 i Wesel i nuvarande Tyskland, död 5 augusti 1638 på Saint Kitts i Västindien, var Nederländska Västindiska Kompaniets tredje guvernör för kolonin Nya Nederländerna i Nordamerika. Han är främst känd för köpet av Manhattan den 24 maj 1626 från den lokala indianstammen, samt för grundandet av den svenska kolonin Nya Sverige 1638.

Biografi;
Minuits föräldrar Jan och Sara var protestantiska valloner (hugenotter) från Tournai i nuvarande Belgien som 1581 flytt till Wesel på grund av religionsförföljelse i dåvarande Spanska Nederländerna. Han växte upp i ett välbeställt köpmannahus.

Minuit gifte sig 20 augusti 1613 med Gertrud Raedt, en kvinna från den välbärgade inflytelserika släkten Huygen. 1614-1629, under trettioåriga kriget, var staden ockuperad av spanska trupper, något som ruinerade Minuit. Han tros därför 1623/1624 ha flyttat från Wesel till nederländska Utrecht (alternativt Amsterdam), där han genom hustruns släkt fick anställning i Nederländska Västindiska Kompaniet.

Nya Nederländerna
I december 1625 utnämndes han av Nederländska Västindiska Kompaniet till Nya Nederländernas tredje guvernör. Han avseglade från den frisiska ön Texel 9 januari nästföljande år och anlände till den nederländska kolonins huvudstad Nya Amsterdam 4 maj 1626. Staden bestod då i princip bara av ett fort – Fort Amsterdam – på sydänden av Manhattan. Redan 20 dagar senare ska han ha köpt hela ön från lokala indianer, troligen en grupp lenape-indianer från meotac-stammen på Long Island, för varor värda 60 gulden(vilket motsvarar cirka tusen dollar idag). Siffran nämns i ett brev 1626 från en styrelsemedlem i Nederländska Västindiska Kompaniet, Pieter Janszoon Schagen till Generalstaterna (det nederländska parlamentet).

Även om kolonin växte kraftigt under Minuits guvernörskap kom han snart i konflikt med vissa av kolonisterna och detta ledde till att han 1631 kallades hem till Amsterdam och därefter avsattes från sin post.

Nya Sverige
Han återvände till Europa året därpå och träffade snart Willem Usselincx, som varit en av Nederländska Västindiska Kompaniets grundare men som blivit mycket besviken på den inriktning bolaget fick när Generalstaterna tog över det. Usselincx, som sedan 1624 arbetat med svenska regeringen för att skapa ett svenskt handelskompani för utomeuropeisk handel (Söderkompaniet), tipsade Minuit om att Sverige var på jakt efter en koloni i Nordamerika och satte honom i kontakt med Samuel Blommaert, en nederländsk köpman som varit en av cheferna för Nederländska Västindiska Kompaniet och som 1635 ombetts av Riksrådet Axel Oxenstierna att hjälpa Sverige att etablera en koloni.

Blommaert utsåg Minuit till ledare av den svensk-nederländska expeditionen, och våren 1637 for Peter Minuit för första gången till Sverige och till Stockholm, och presenterade planerna för anläggande av en koloni vid Delawarefloden.

Den första expeditionen, bestående av de två fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip (tillhörande Söderkompaniet), med besättning och varor från Nederländerna, lämnade Göteborg hösten 1637 under Minuits befäl och ankom till Delawarefloden i mars 1638. Där inledde Minuit underhandlingar med de lokala indianerna och gjorde 29 mars 1638 det första landköpet, vilket blev början till den svenska kolonin Nya Sverige. Minuit blev också kolonins förste guvernör.

Efter att ha färdigställt Fort Christina avreste Minuit och de två fartygen ett par månader senare mot Sverige för att hämta nästa grupp kolonister. Minuit utsåg då Måns Nilsson Kling till sin ställföreträdare. Minuits expedition gjorde en avstickare till Västindien för att ta ombord en last tobak, vilket skulle göra resan mer lönande. Under en orkan vid St. Christopher avled emellertid Minuit, så de två fartygen fick fortsätta till Sverige utan honom.

Eftermäle
Peter Minuit har blivit omskriven som mycket duligt och driftig, åtminstone i äldre forskning. Senare har man noterat han vid grundandet av Nya Sverige i stort sett kopierade mönstret från etablerandet av Nya Amsterdam – landköp från lokala hövdingar, byggen av fort och pälsköp från indianerna för skeppning hem till Europa.

Däremot var förutsättningarna för Nya Sverige helt annorlunda, eftersom han då inte hade stöd av någon stark högsjömakt; samtidigt etablerade han en koloni i ett område som både England och Nederländerna gjorde anspråk på.

I New York är Peter Minuit än idag ett välkänt namn, och han är ihågkommen genom ett antal lokala namngivningar:
Peter Minuit Playground – en lekplats mellan East 108 St. och East 109 Street
Peter Minuit School (Public Shool 108) – en allmän grundskola bredvid lekplatsen
Peter Minuit Chapter – New Yorks lokalavdelning av den historiska rikstäckande föreningen DAR - Daughters of the American Revolution
Peter Minuit Plaza – en öppen plats och kommunikationslänk (mellan tunnelbana, cykel, buss och färja) vid Battery Park på sydligaste Manhattan

Därutöver finns en minnesskylt i Inwood Hill Park, där köpet av Manhattan sägs ha ägt rum, samt en informationstavla i Battery Park som presenterar köpet. I Minuits tyska hemstad Wesel finns en minnestavla på Moltkestraße.

Från Wikipedia

De första två åren hade Nya Sverige mest en karaktär av en handelsstation med en bemanning på ett 20-tal soldater, en tolk och en kommissionär. Troligen hade de en ganska händelsefattig och långtråkig tillvaro i väntan på att nästa fartyg från Sverige skulle komma. Först på våren 1640 kom ett nytt skepp tillbaka till Nya Sverige och med på den var en ny guvernör, Peter Holländer Ridder. Ridder köpte upp ännu mer land av indianerna. 

Året därpå 1641 återkom Måns Nilsson Kling med Calmare Nyckel och var nu överbefälhavare för Fort Christina. Då steg också Hans Månsson i land från systerfartyget Charitas.

I februari 1643 kom nästa expedition till Nya Sverige och med på den fanns en ny guvernör, Johan Printz. Han var en målmedveten herre och byggde upp kolonin både storleksmässigt och ekonomiskt. Han anlade flera skansar och blockhus som till exempel Nya Elfsborg, Nya Göteborg, Nya Vasa, Mölndal och Upland och ett antal andra fort och handelsstationer.

Med de markköp som Minuit, Ridder och Printz gjorde omfattade Nya Sverige hela västra sidan av Delaware från Cape Henlopen vid kusten upp till nuvarande Trenton, samt på östra sidan bland annat området runt Nya Elfsborg – sammanlagt cirka 20 svenska mil i längd.

De svenska och finska kolonisterna var dock alltför få för att kunna bebygga hela detta område då de fanns i spridda bosättningar över hela området. Från Sverige hade man svårt att underhålla kolonin med leveranser och när ett av de svenska skeppen, 'Kattan', förliste började det gå utför för den svenska kolonin.

Holländarnas guvernör, Peter Stuyvesant, fick allt större övertag, både ekonomiskt och militärt. När sedan kolonisterna gjorde myteri mot Printz, som de tyckte styrde alltför hårt, tröttnade Printz och reste hem. Innan han reste utsåg han sin måg, Johan Papegoja, som ställföreträdare. Printz guvernörstid (1643-1653) anses ändå vara kolonins storhetstid. 

Ändå vände sig kolonin sig emot honom och försvagade på så sätt hans ställning. År 1653 var Hans Månsson en av de fria som skrev under klagomålet mot guvernör Johan Printz. Då hade de sex fångåren löpt ut 1647.

Till Nya Sverige sändes sammanlagt elva expeditioner. Den sista nådde fram en kort tid efter att holländarna övertagit kolonin. Trots att det inte längre var svenskarna som styrde området var det många svenskar som ville utvandra dit. Så sent som 1664 anlände ett skepp med finska familjer från Medelpad och svenska präster sändes dit under åren 1696-1783 för att sköta de församlingar som kolonisterna grundat. Bland prästerna kan nämnas Johannes Jonæ Holmiensis Campanius som åren 1642-1648 var garnisonpräst vid fortet 'Nya Göteborg' samt missionär bland indianerna. Prästerna sändes till Nya Sverige tills befolkningen där inte förstod svenska språket längre. 

Svenskarna och finnarna införlivades, men svenska talades ännu i slutet på 1700-talet och vid sekelskiftet 1700 beräknades den svensk-finska befolkningen till över 1 200 personer. Kulturarvet hölls vid liv och Sverige skickade alltså svenska präster och biblar ända fram till 1783.

I dagens Wilmington, Delaware, USA är kriget mellan Svenskar och Holländare utmed  Delawarefloden tydliggjort t ex så här!

Se arkivfilm från Kronprinsens besök i Wilmington 1938 (2 minuter in i filmen): www.filmarkivet.se

Se också kritiska röster i dagens värld till att fira Sveriges Kolonialisering av urbefolkningen! Som t ex ur Folket i Bild 2013: Läs gärna artikeln här; Folket i Bilds arkiv
 

         Osmakligt firande av Sveriges koloniala historia i Nordamerika

Antonie Frank Grahamsdaughter 17 maj 2013

Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte Wilmington. De var på plats för att fira Sveriges koloni ”Nya Sverige” i delstaten Delaware, Nordamerika som fyller 375 år. Kungaparet och svenska ambassadören i USA deltog i firandet och de festligheter som organiserades av den svenskamerikanska organisationen The Swedish Colonial Society. I Festligheterna  deltog Oscars Borg Lodge # 172 och Vasa Order of America.

"Än idag lever Nordamerikas ursprungsbefolkning av sviterna av kolonisationen. Många lever under mycket svår fattigdom, missbruksproblematik och där självmorden kan var så hög som 4 av 10. Vi får hoppas att Sveriges kung tar sitt förnuft tillfånga och i fortsättningen avstår från att fira bildandet av kolonin ” Nya Sverige” i Nordamerika."

Nya Sverige

Berättelsen om Hans Månsson och hur han kom till Amerika formades av en rad händelser i Sverige på 1500 och 1600-talen. Vi börjar med kung Gustaf (II Adolf), som när han dödats i slaget vid Lützen 1932, lämnade sin då 6-åriga dotter Kristina som arvinge till tronen.

Sverige var vid den här tiden en stormakt i Europa och kontrollerade det som nu är Finland och stora delar av länderna söder om finska viken. Vid den här tiden önskade flera europeiska makter starta bosättningar i Amerika. Sverige var inget undantag.
 
Drottning Kristinas regering utsåg Peter Minuit, en holländare, till att hjälpa till att etablera en koloni i Amerika. Minuit hade tidigare varit inblandad i holländarnas bosättning Nya Holland bla genom förvärvandet av ön Manhattan av indianerna år 1626.

 
Han valde som plats för Nya Sverige: “South River”, (nu känt som Delawarefloden). Den nya bosättningen som låg på västra sida av floden kallades “Fort Kristina”. De första bosättarna kom 1638. Tyvärr hade den svenska regeringen svårt att övertyga sina invånare att fara till Amerika och det blev svårt redan tidigt att upprätthålla den mark som man hade gjort anspråk på.

Hans Månsson från Hanaskede
 
1684 uppgav Hans Månsson under ed för William Penn (Pennsylvania kolonin) att han var 72 år gammal. Det betyder att han var född i Sverige 1612. 
 
1640 var han ryttare på Hanaskede Gård och tillhörde som ryttare Västgöta Kavalleri Regemente, Gudhems Kompani

Som son och ryttare på gården skötte han förutom själva gårdsarbetet med storfamiljen i övrigt och inte minst den häst han ansvarade för på gården. För denna arbetsuppgift behövde han mankammar och det bästa träslaget till dem, och till andra jordbruksredskap, kom från fruktträd. Han hittade sådana träd i Varnhems forna klosterträdgård som alltsedan reduktionen tillhörde kronan.
 
I kommentar från Skarke-Varnhems Historiesida står följande:
“Vi vet idag inte hur läget var för trädgården vid den här tiden. Vi kan läsa att munkarnas trädgård skulle ha varit en vacker trädgård med fruktträd och grönsaksodling för klostret. Kronans reduktion efter reformationsbeslutet i Västerås riksdag 1527 ledde till en ny tid för klostret i Varnhem. Kronan blev nu ägare till klostret och alla dess tillgångar, men lämnade ut förvaltningen till adelsmän mot att de lät munkarna bo kvar och mot att erlägga skatt som de uppbar från munkarna.
 
Den siste munken lämnade Varnhem 1540 och efter det vet vi inte hur förvaltningen såg ut för trädgården. Vi vet att klostret efter hand blev mer och mer till ruiner, men vi vet inte om trädgården gick samma öde tillmötes. 1566 förstördes kyrka och kloster slutligen av danskarna.
 
Vi vet dock att trädgården var tillräckligt attraktiv för att tilldelas Skara Hospital som sjukhusträdgård 1689. Troligen var den förstås då inte så storslagen som den varit, men betraktades som trädgård och måste ha gjorts så även 1640. Den var inte övergiven och eftersom det i grunden var Kronans mark, så var det tydligt att det var förbjudet område för andra.”

Hans Månssons öde förseglas

På hösten 1640 arresterades Hans Månsson på Hanaskede och åtalades för att ha huggit ner sex äppleträd och två körsbärsträd i klostret i Varnhem. Detta ’hemska brott’ kom till drottning Kristinas och hennes råds kännedom via landshövdingen för Skaraborgs län, som ville hitta en annan lösning förutom galgen för den unge ryttaren.
 
I ett brev daterat 13 april 1641 till Landshövdingen i Skaraborgs län skriver drottningen:
 “ I det att vi finner detta brott vara ett mycket större och mer avskyvärt än om han hade brutit sig in i någons kassakista eller annan ägodel och där stulit något, för denna anledning är Vårt Kungliga Nöje och Befallning att Ni skall föra honom utan fördröjning till Rätten för att bli dömd för sitt brott, efteråt överlämnat till hans egen vilja om han skall segla med fru och barn på vårt skepp från Göteborg till  Nya Sverige, eller bli hängd; Om han väljer Resan till nämnda Nya Sverige (New Sweden), då skall ni nämna för honom att när han har varit där i sex år kommer han att bli benådad. Men om han inte väljer detta alternativ, får ni utdöma domen och låta honom hängas för sitt brott; ändå måste ni hålla allt detta hemligt och inte låta honom veta dessa villkor före domen har utdömts.”
 
Den 31 maj 1641, i en rättegång med på förhand given utgång, befanns Hans Månsson av rätten vara skyldig och blev dömd till hängning eller att fara till Amerika med sin fru och barn*. Domtexten säger att han valde att resa och blev följaktligen fängslad för att föras till Göteborg.
 
Det bör noteras att på 1600-talet var straffen för de flesta brotten antingen döden eller stympning. Om man ser till nutida syn på rättvisa blev Hans Månsson missgynnad av drottningen och domstolen och det är lyckosamt för familjen Steelman att han valde det andra alternativet och kom till Amerika.
 
Två fartyg, Kalmar Nyckel och Charitas seglade från Göteborg, Sverige och anlände till Fort Kristina den 7 november 1641.

* Det finns inga andra källor än drottningens brev som talar om att Hans Månsson hade gift sig och fått barn innan han 1641 transporteras till Nya Sverige. Inte heller i dokumentationen kring överfarten finns några uppgifter om att fru coh barn fanns med. Nya Sverige ser heller inga dokument kring en första familj, trots rigorörs forskning. Troligen kom uttrycket i brevet till för att gardera att ryttaren skulle få ta med sig familjen om han hade någon.

Hans Månssons första tid i Amerika
 
År 1644 var Hans Månsson en arbetare som odlade tobak i Upland. När han 1648 hade avtjänat sitt sex år långa straff blev han en 'freeman'/fri man i kolonin.
 
Den 15 februari 1643 kom två fartyg, Hjorten och Svanen, till Fort Kristina, förande med sej Nya Sveriges nye guvenör, Johan Printz. Printz var en enorm man, över 2 meter lång och vägde 180 kg. Han kallades av indianerna för “Storbuken”.

Vid firandet av 300-årsjubileet av Nya Sveriges grundande yttrade Franklin D Roosevelt: “Det har varken förr eller senare funnits någon guvenör som vägt så mycket som Johan Printz”.
 
Oturligt nog för kolonisatörerna var Printz ingen trevlig man, utan en auktoritär administratör. Den 27 juli 1653 var Hans Månsson en av 22 bosättare som skrev på en petition där de protesterade mot Printz tyranniska styre. Printz lät omedelbart, den 1 augusti 1653, hänga ledaren för protesterna, Anders Jonsson. Kort därefter kallades Printz hem till Sverige och lämnade kolonin 1654. Den siste guvenören i Nya Sverige var Johan Rising, som kom att ha stor nytta av Hans Månsson under åren 1654 och 1655.
 
Den 7 juni 1654 sändes Hans av guvenör Rising till Maryland för att övertala utflyttade att återvända till kolonin. Han återvände den 15 juni 1654 utan ha lyckats men meddelade att en delegation av ämbetsmän från Maryland var på väg.
 
Holländarna i Nya Amsterdam (nu New York city) var aldrig bekväma med en svensk koloni vid “South River”. De sågs som konkurrenter till den lukrativa handeln med indianerna.

I juli meddelades det från Nya Amsterdam att guvenör Risings utsände till holländarna, Peter Jochim, hade avlidit. Peter var en tysk soldat och vän till Hans Månsson. Han var gift med Ella Stille och hade en son som också hette Peter Jochim. Hans anmälde sig frivilligt att fara till Nya Amsterdam den 27 juli 1654 för att undersöka vad holländarna hade i kikaren. Han återvände den 12 augusti 1654 och rapporterade att den holländske guvenören Peter Stuyvesant väntade på order att bege sig till “South River” och rensa ut svenskarna.
 
Relationen mellan svenskarna och holländarna fortsatte att försämras, dels för att guvenör Rising hade avvisat holländarna från Nya Sverige och dels erövrat ett holländskt fäste på östra stranden av “South River”.
 
I augusti 1655 sände guvenör Rising Hans Månsson och Jacob Sprint till staten Island för att spionera på holländarna. De återvände med informationen att Stuyvesant planerade att invadera “South River” med en flotta och många soldater.
 
Den 31 august 1655 anmälde sig Hans frivilligt att försvara Fort Kristina. Ansikte mot ansikte med övermäktiga militära krafter och vetandes att ingen hjälp skulle komma från Sverige överlämnade guvenör Rising de svenska fästena längs “South River” till holländarna.
 
Nya Sverige blev formellt införlivat med Nya Holland den 15 september 1655. De svenska bosättarna hade stor lokal självständighet och behöll sin egen milis, religion, domstol och land. Holländskt styre varade endast i 9 år. I oktober 1664 intogs både Nya Holland och fästena vid “South River” av engelsmännen. Området som varit Nya Sverige blev en del av de engelska kolonierna i Pennsylvania och Delaware.

Hans Månsson liv efter giftermålet 1854

Hans Månssons liv ändrades dramatiskt 1654, när han gifte sig med Ella Stille, Peter Jochims änka. Han flyttade till plantagen Aronameck där familjen Jochim hade bott på södra stranden av floden Schuylkill.
 
Den 14 maj 1669 erhöll Hans Månsson rätten till flera jordområden inkluderande Aronameck, vilket uppskattades till c:a 100 tunnland. När egendomen slutligen uppmättes 1675 befanns den vara 1.100 tunnland. Ganska stor skillnad!
 
Jag tror att Aronameck hörde till familjen Jochim och när Peter Peterson Jochim blev gammal nog tillföll egendomen honom. Aronameck blev senare förvärvat av botanisten William Bartram under sent
1700-tal.

Platsen för Hans Månssons hem är nu en del av Bartrams Gardens i South Philadelphia. Detta är ett vackert, 45 tunnland stort, reservat på södra stranden av Schuylkillfloden.

Hans Månsson blev kapten 1672
 

1672 blev Hans Månsson kapten och befälhavare i det militära. Som centralt försvar byggdes ett blockhus i Wicaco, vilket också från 1677 fungerade som protestantisk kyrka* för svenskarna som bodde uppåt floden tills uppförandet 1700 av Gloria Dei Church. Wicaco var det indianska namnet på kolonin norr om Schuylkillfloden.

Från och med nu är han känd som Kapten Hans Månsson. Idag heter kolonin Philadelphia och namngavs av William Penn. När Penn kom till Amerika 1682 hade Hans Månsson och svenskarna varit där i 40 år! Vi vet från brev skrivna av
William Penn till Hans son, John Hansson Steelman, att Penn kände Hans
Månsson.

*The Wicaco Church

'In 1693, the log church at Wicaco served Swedish families lining the Delaware River and its tributaries from Neshaminy and Senamensing on the north to Marcus Hook and Oldman's Creek on the south.

On the west side of the Delaware, all Wicaco church members lived below the fall line of the navigable streams. It would be several years before the first Swedish families ventured above that fall line to settle in new Swedish tracts granted by William Penn at Matsunk (present Upper Merion township in Montgomery County, Pennsylvania) and
Manatawny (present Amity township in
Berks County).

The largest concentration of Swedes west of the river was between the towns of Philadelphia and Chester (former Upland), extending from Wicaco to Ridley Creek (formerly Olof Stille's Creek) and encompassing Moyamensing, Passyunk, Nitapkung, Aronameck, Kingsessing (including Carkoens Hook at its western end), Cocks Island, Boons Island, Calcon Hook and Ammansland. Tinicum Island, the place of government under Governor Johan Printz (1643-1653), was in English ownership in 1693.

East of the Delaware the principal concentration of Swedes attending the Wicaco church lived in the area from Mantua Creek to Raccoon Creek. A smaller group resided near the mouth of Pennsauken Creek in areas know as Senamensing and Putshack.

Most of the place-names were derived from Indian names or phrases, although many had Swedish origins, as is obvious with Upland (Uppland), Finland and New Stockholm. Boons Island, Cock's Island and Cobbs Creek were named after families belonging to the Wicaco church. Crum Creek was derived from the Swedish word for 'crooked' (krum).

Source: The 1693 Census of the Swedes on the Delaware by Dr. Peters Stebbins Craig, p. 10.
 

Read more about Wicaco on this page; Historic Gloria Dei (Old Swedes') Preservation Corporation, HGDPC

Familjen Hansson flyttar över Delawarefloden till New Jersey 1681
 
I februari 1674 erhöll Hans Månsson tillåtelse att slå sig ner på andra sidan Delawarefloden i New Jersey. Vid den tiden var New Jersey delat i två kolonier, East Jersey och West Jersey.

Hans verkar inte ha flyttat genast utan väntade flera år med att flytta hela familjen
(förutom Peter Jochim) till östra sidan av floden. Han fortsatte som kapten inom det militära.

Den 13 november 1677 lämnade Hans Månsson tillsammans med Peter Jochim och Jan Stille in ett förslag till Uplands domsaga om att bygga en stad på västra sidan om floden, nedanför fallen. Det framgår inte om de syftar på Delawarefloden eller Schuylkillfloden.
 
Den 12 november 1678 fann Upands domsaga att det var nödvändigt att bygga en kvarn vid Schuylkillfloden och att det inte fanns någon “mer passande plats” än fallen som kallades Kapten Hans Månssons fall. Kapten Hans godkände byggandet av kvarnen. *

*Detta stödjer slutsatsen att förfrågan 1677 gällde en stad vid Schuylkillfloden.

Dokumenten från 3 augusti 1680 i domstolen i Burlington, West Jersey, visar att kapten Hans Månsson är självägande bonde.
 
Den 29 april 1681 överlät Hans Månsson det 1100 tunnland stora markområdet på västra sidan om Schuylkillfloden (Aronameck) till Peter Jochim. Därför antar vi att Hans och hans familj hade flyttat över floden 1680-81.
 
Den 24 augusti 1682 blev 500 tunnland närmast floden i New Jersey uppmätt för Hans Månsson och Frederick Frederickson räkning. Kontraktet till denna egendom är dokumenterat den 12 februari 1684.
 
Den 10 maj 1688, beskriven som en kollonist i Senamensinck, Burlington County,mottog han ett patentbrev på 100 tunnland av William Biddle.

Hans Månsson dör 1691 och hans änka Ella Stille (Steelman) dör 1718
 

Den 10 maj 1692 finner vi” 'Änkan Hans' i skattelängden för Chester Township, Burlington County, New Jersey. Detta skulle innebära att Kapten Hans Månsson hade avlidit under vintern 1691-92.

 
Andreas Rudman var pastor i Gloria Dei Church i Philadelphia (Gamla svenska kyrkan) från 1697 till 1708. År 1697 upprättade han en förteckning över församlingsmedlemmarna i Gloria Dei Church, som inluderade medlemmarna på östra sidan av Delawarefloden.

I förteckningen finns denna notering: “Fru Ella, nu mor till barnen Steelman. Hennes son Eric 16 år, Charles 18 år.” Detta är första kända bruket av namnet Steelman i registren i Delaware Vally. Ordet “nu” tyder på att det blivit en ändring i familjens namn. Anteckningen syftar på “Fru Ella” som var Ella Stille som gifte sig med Hans Månsson och deras två yngsta söner. Ett dokument, registrerat i Deed Book sid. 206, Burlington County, New Jersey, ger oss
tydlig bekräftelse på att Hans Månsson var far till barnen
Steelman:
 “Kontrakt upprättat den 25 maj 1730 av Charles Steelman från New Castle county, Delaware, son och arvinge till Charles Steelman, Sinsminson, Burlington County, New Jersey avliden .... och medgivande av John Bird från New Castle och Margaret, hans fru och David Enuxen och Eleanor, hans fru från samma County, syster till ovannämnde Charles Steelman, säljer till Philip Walker från Evesham i Burlington County för 30.00 pund en liten bit mark i Chester Township på östra sidan om Peniscukin Creek."

Marken köptes från William Biddle av Monsier Hans, förfader till den nämnde Charles Steelman genom köpebrev från 10 april 1688 och som någon tid därefter testamenterades av Monsier Hans till Charles Steelman, far till överlåtaren,   ......
 
Oturligt nog har testamentet som åsyftas här aldrig hittats. Vilken skatt det skulle vara att finna! Lägg märke till att namnet Mansson kan ses stavat på olika sätt i registren för Nya Sverige, Pennsylvania och New Jersey.
 
Änkan efter Hans Månsson, Ella Stille, begravdes vid Gamla svenska kyrkan i Swedesboro, Gloucester County, New Jersey den 22 januari 1718. Det finns inga märkta gravar på den äldsta delen av kyrkogården. Det är troligt att Hans Månsson också begravdes där.

Hans Månsson & Ella Olofsdotter Stille
    (1612 - 1691)               (1634 - 1718)
Jöns Steelman** & Susannah Toy
    (1670 - 1734)             (1690 - 1708)
John Steelman & Unknown
     (1702 - 1762)       
John Steelman & Abigail Adams
     (1730 - 1796)            (1726 - )
Abigail Steelman & Richard Higbee
     (1758 - 1812)            (1753 - 1825)
 Daniel Higbee & Abigail Bowen
    (1790 - 1845)              (unknown)
 Amasa Higbee & Eliza Holman
   (1822 - 1900)                 (1823 - 1900)
  Annie Eliza Higbee & Gilbert Moses Van Sant
    (1855 - 1922)                              (1854 - 1921)
  Cornelia Higbee Van Sant & Silas Ingemar Royal
    (1887 - 1976)                                              (1887 - 1944)
   Frank Robert Royal & Julia Veronica Stasulis
     (1917 - 1998)                                   (1916 - 1997)
   Mary Anne Royal*
     (1944 - tills idag)                                                                                                                                   *Presenterad av Mary Anne Royal
 

*Mary Ann Royal brinner för miljö och social rättvisa. Hennes karriär som småskollärare och sedermera som rådgivare i grundskolan har gett henne förståelse för den gränslösa potential som finns i alla människor. Att hjälpa barn och familjer att komma över de hinder som ibland placerats i deras väg av samma utbildningssystem vars syfte var att utveckla deras potential, har varit hennes livsverk.

“Little Earth” (“Lilla Världen”), en F- 3 skola och “A day in the Mountains”(“En dag i Bergen”), ett program hon skapade och som stöttades av “Appalachian Mountain Club”, har varit hennes mest kreativa skapelser. Båda gjorde barnen uppmärksamma på undren runtomkring dem och deras förhållande till naturen som bär upp oss.

Hon har bott i Maine i 36 år och om man lägger till de 9 åren i New Hampshire, kan man säga att hon tillbringat mesta delen av sitt liv i de norra delarna av USA, där vinternätterna och sommardagarna är långa. Hon har känt sej mest hemma i dessa omgivningar och har utforskat dem genom att vandra i dess berg, paddla och campa på och vid dess floder och sjöar. Hon har ofta sagt att den bästa relationen hon någonsin haft är den till Maine därför att Maine har givit henne så mycket.

**Jöns / James Steelman blev en mycket rik markägare. Staden Steelmanville ligger på östra sidan av floden Patcong Creek. Han ägde marken från floden till Northfield och hela det land som nu heter Atlantic City och annan areal. Han ägde också slavar som Mary Ann Royal uttrycker som en skamlig del av sin familjehistoria. De lämnades över till hans son Andrew.

Ättlingen Bill Steelman med fru kom på besök 10 år senare 1995 också de lite undrande över straffet.

THE SWEDISH COLONIAL SOCIETY
För bevarandet av arvet efter kolonin Nya Sverige

PRESERVING THE LEGACY OF THE NEW SWEDEN COLONY IN AMERICA

https://colonialswedes.net/